Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 20

Min

Åh vilken känsla jag har i kroppen idag! Förnöjsamt ligger jag i sängen och sträcker på mig under täcket. Jag väntar mig att min hand och fot ska röra vid Santos så därför blir jag först väldigt förvånad över att platsen bredvid mig gapar tom.
     "Allvarligt talat!", utbrister jag i min ensamhet och sätter mig på knä i sängen. Ett engångsligg? Skulle jag vara ett engångsligg? Aldrig i denna värld! Jag rusar upp ur sängen, häver på mig morgonrocken i farten och fortsätter ut i hallen. Hans skor och rock är fortfarande där, men var är..? Som svar på min fråga hör jag hur det slamrar i köket. Där inne står han, klädd i gårdagens kläder, och gör äggröra. På bordet står det juice, fil, müsli, frallor, pålägg, mjölk, flingor och olika sorters frukt.
     "Har du varit iväg och handlat?", utbrister jag för hälften av sakerna skulle inte jag ha haft hemma. Han spricker upp i ett leende när han får se mig. Tur för honom. Jag finner mig inte i att jag skulle vara ett engångsligg.
     "Jag tänkte att jag kunde få bjuda på frukost", säger han och rör runt i stekpannan.
     "Det behövde du ju inte", svarar jag och snörper på munnen. "Jag är inget våp."
     "Det är jag mycket väl medveten om", skrattar han och drar in mig i en kram. Han luktar lika gott som igår, om inte bättre. "Men jag gör gärna det förstår du, Inga." Ett leende formas på mina läppar. Inga, det låter så bekant och ändå så främmande.
     "Vet du hur länge sen det var jag åt något som någon annan gjort?", mumlar jag medan jag tittar ner i stekpannan. Här blir det att städa upp sen så som det stänker!
     "Låt mig se", säger han och låtsas tänka. "Det var i förrgår när du åt lussekatter som Christel och Tindra bakat." Svaret är så oförberett att jag skrattar som en liten skolflicka. Jag är inte van att känna mig så, säkerligen låter det fånigt av en kvinna på 83 år att låta så, men jag bryr mig inte om vad andra tycker.
     "Nej det vet jag inte", svarar han sedan allvarligt och tittar på mig.
     "Inte jag heller."

Vi sitter vid bordet när han får syn på Sascha som har hoppat upp på fönsterblecket. Nedrans katta!
     "Är det din katt?", frågar han snopet. Jag skakar på huvudet och berättar historien att jag hindrade hennes förra ägare att skjuta henne.
     "Jag blir helt enkelt inte av med henne", säger jag och äter upp min äggröra. Det smakar faktiskt riktigt gott trots att det inte är jag som har gjort den.
     "Du ska inte ta henne till din?" Han tittar frågande på mig, men jag säger bestämt ifrån. Den katten kommer inte in i mitt hus!
     Efter frukosten går vi ut. Även idag skiner solen och värmer mitt ansikte trots att kylan biter. Vi bestämmer oss för att gå ner till stan, mest för att Santos vill fönstershoppa. Jag säger till honom hur dumt jag tycker att det är för antingen handlar man eller inte, men han bara skrattar och tycker det kan vara roligt att kolla in i skyltfönstren. Tänk att jag har haft sex med en fönstergluttare!
     På vägen möter vi två tanter som ser ut att kunna vara i min och Santos ålder. De båda går med rullator och ler mot honom. Vilka typer! Bäst att markera revir, tänker jag och tar hans hand medan jag ger tanterna en ursinnig blick. Han är min!

Santos tittar intresserat in i affärerna och pekar in i ett fönster där de har satt upp en bana där en tomte far runt. Jag måste ändå säga att de flesta butiker har gjort bra ifrån sig, oavsett vad jag nu tycker om jul som spektakel. Det märks att de har ansträngt sig, eller i alla fall de flesta. En begravningsbyrå har bara satt upp en julstjärna, men å andra sidan är ju begravningar hemskt deprimerande så det vore inte så passande att liva upp stämningen på ett sådant ställe.
     På torget står det ett flertal granförsäljare och jag smackar ogillande med tungan. Vad är det för människa som kom på idén att ställa ett träd inomhus för att bara några dagar senare slänga ut det igen?
     "Det kan man väl fråga om alla växter man har inomhus då", kontrar Santos med ett triumferande leende, som om han har vunnit den debatten.
     "Det är ju skillnad på en orkidé och ett helt jävla träd", fortsätter jag utan att få mothugg tillbaka. Så mycket vann han den diskussionen! Han går fram och pratar med försäljarna. Jag förstår inte hur man kan ha en sådan förmåga, att bara gå fram till främmat folk och komma på något att prata om. Under tiden som han pratar står jag tyst och iakttar granarna. Malte och jag klädde alltid granen tillsammans och jag fick alltid äran att sätta i stjärnan i toppen. Om det var så mycket till ära tvivlar jag på, men det kändes speciellt att göra det.
     "Vad funderar du på?", frågar plötsligt Santos som har ställt sig vid min sida igen. Jag berättar om Maltes och min fåniga julgranstradition, men han skrattar inte som jag väntat mig. I stället tittar han ömt på mig med förståelse i blicken.
     "Är det därför du inte vill fira jul längre?", frågar han varligt när vi går från torget. Jag har inte tänkt på det riktigt så, men säkert har det en del i det. För det året jag blev ensam var också första året som jag inte tog fram mitt julpynt eller ens lagade någon julmat. Till svar nickar jag.
     "Det är nog en del i det", svarar jag tankfullt. Jag tyckte inte det var nödvändigt att fira jul, det tog mer energi än det gav tänkte jag då och sedan har det bara fortsatt år efter år.
     "Allt kan förändras", säger Santos och avbryter mina tankar.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-20 12:20
Besök:
454
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare