Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 21

Julgranen

Idag vaknar jag ensam i min säng, precis som jag gjort de senaste tjugo åren bortsett från igår. Ändå känns det... jag vet inte riktigt. Inte ensamt direkt, men en aning tomt kanske? Men inte kan man vänja sig så snabbt att sova ihop med någon igen? Det tog mig flera månader innan jag lyckades sova gott efter Malte dött. Nog borde det vara samma procedur som då? Eller?
Sascha sitter även idag utanför fönstret. Hennes gula ögon ser olyckliga ut, men hon får skylla sig själv. Jag har då inte bett henne att sitta där och glo. Dock kan jag inte låta henne svälta ihjäl så jag går ut med mat till henne. Idag så väntar hon med att börja äta, hon som annars börjat glufsa i sig så fort jag satt ner maten tidigare.
"Vad är det med dig?", frågar jag surt. "Duger helt plötsligt inte maten till dig?" Bortskämda kattskrälle! Till sist böjer hon ändå ner huvudet i skålen och lapar i sig grädden och äter upp maten.
"Så ja, det var bättre", säger jag med ett leende och smeker henne över huvudet. Hon buffar tillgivet på handen och stryker sig mot mig. Vad håller jag på med? Tvärt reser jag mig upp och tittar in i hennes gula ögon.
"Våga inte tro något", mumlar jag åt henne och går in.

Allt eftersom dagen går så börjar jag känna mig rastlös. Jag har varit ute på min dagliga promenad, även den kändes ensam och tråkig, och någon frid till att lösa mina korsord har jag inte. Jag kan inte förstå detta. Kanske kan jag baka något, men vad? Jag tar fram min kokbok och bläddrar bland recepten medan jag tittar in i skafferiet och kylskåpet för att se vad jag har hemma.
"Grädde, sirap, socker och mandel...", läser jag högt och nickar bekräftande när jag ser att jag har det. Jag tar fram en gryta och häller i allt utom mandeln. När min mor gjorde knäck sa hon alltid åt mig att hålla mig borta från köket. Hon sa att hon inte ville att allt julgodis skulle vara slut innan julafton, men hon märkte aldrig att jag lyckades nalla åt mig några bitar ur godisburkarna.
"Aj utav bara helvete!", svär jag när jag råkar stänka upp lite av den heta sörjan. Fan vad varmt det är! Snabbt skyndar jag mig att sätta på kallvatten och sticker in fingret där. Satan! Inte undra på att mamma inte ville ha mig i köket när hon kokade godis. Det måste haglat svordomar. Men jag ger inte upp och snart har jag hällt i smeten i några bullformar då jag inte har några formar för knäck. Dock häller jag inte i så att formarna blir fulla utan bara så att det blir ett lager på botten. Det doftar riktigt juligt i mitt kök och jag kommer på mig själv med att nynna på "Jag såg mamma kyssa tomten". Märkligt nog känner jag mig tillfreds med mig själv trots allt detta. Dock så deltar jag ju inte i någon julhets, jag gör ju bara lite knäck.
"Fan", svär jag igen. Jag har glömt mandeln. Så jag hackar den snabbt och toppar bara knäcken med den. Innovativ är vad jag är! Tänk vad Santos kommer bli förvånad i kväll. Han har nämligen lovat att han ska komma i kväll, vilket jag ser fram emot. Mer än jag kanske borde.

Kvällen kan inte komma tillräckligt fort idag känns det som. Klockans visare verkar knappt maka på sig ett dyft från gång till gång när jag tittar på den. Jag läser, löser korsord, går ytterligare en promenad, duschar och klär på mig. Ändå tycks tiden inte gå.
Trots min otålighet kommer äntligen kvällen och jag ler dumt när jag ser ljuset från hans bil. Idag tillåter jag mig själv att öppna dörren innan han ringer på, men bli med ens snopen när jag ser att han inte är ensam. Snopen, inte besviken.
"Hej Inga-Vera", hälsar Tindra och Christel i kör. De kommer springande mot mig, båda med blicken full av bus.
"Gissa vad vi har med oss", säger Tindra och ler nästan från öra till öra. Inget poker face där inte.
"Vad har ni nu hittat på?", frågar jag med onda aningar, men systrarna bara tittar på varandra och fnittrar.
"God jul på dig", hör jag plötsligt deras pappa säga, han och Santos släpar på något som jag inte lyckas uppfatta vad det är för något förrän de kommer fram i ljuset.
"Nej men sluta", flämtar jag och håller mig för munnen. En gran! En livslevande gran! Eller ja, levande vet jag ju inte, den är ju avhuggen.
"Vi tyckte att du behövde lite julstämning, Inga", säger Santos där han går bakom Viktor. "Ur vägen nu, annars går vi rakt genom dig." Jag hör mig själv skratta åt honom och flyttar mig genast. Och helt plötsligt står där en julgran i mitt vardagsrum! Visserligen oklädd, men ändå.
"Det skulle sitta fint med en kopp kaffe", säger Santos och gnider händerna mot varandra. Han är så fruktansvärt fräck.
"Du vet ju vart kaffebryggaren finns", säger jag åt honom och ignorerar Viktors förvånade blick. Santos skrattar bara och sätter på några koppar.
"Kan ni gissa vad jag har gjort idag då?", frågar jag flickorna som sitter på golvet och beundrar granen. Det är faktiskt en rätt prydlig gran, tät med grenar och gröna barr. De tittar förväntansfullt på mig.
"Jag har faktiskt kokat knäck och om ni är riktigt snälla kan ni få smaka." Det lyser i deras ögon och jag går ut i köket för att hämta ut knäcken ur kylskåpet.
"Jag måste bara på toa", ropar Christel och skyndar dit.
"Det behöver ju jag också!", hojtar hennes storasyster och försöker hinna före, men misslyckas.
"Knäcken går ingenstans", muttrar jag till henne. Inte behöver hon brådska för det. Jag ställer ner fatet med knäck på bordet i vardagsrummet.
"Det kunde jag inte tro", flinar Santos och tar min hand. "Att du skulle göra knäck." Jag ler nöjt. Det är roligt att göra folk förvånade. Christel kommer snart tillbaka och tar oblygt för sig.
"Det är ju faktiskt inte lördag idag", kommenterar Viktor och tittar strängt på sin dotter. Jag ger honom en sur blick.
"Du får nya tänder och du har fri tandvård i flera år till så ät du", säger jag åt henne utan att bry mig om hennes pappa. Löjliga karl.
"Titta vad jag hittade", säger Tindra när hon kommer in i vardagsrummet och håller upp något i tyg. Hela jag stelnar till när jag ser vad det är.
"Har du varit på övervåningen?", frågar jag och känner hur det liksom kramar om hjärtat. Hon nickar glatt utan att verka uppfatta min nya sinnesstämning. Jag griper tag i hennes arm och tar ifrån henne det hon håller i. Det är en brun nallebjörn med blårutig luva. Hon har varit där!
"Du får aldrig gå dit!", väser jag åt henne och håller hårt i hennes armar. "Du har inget där att göra! Förstår du det?!" Aldrig har hon tittat skrämt på mig, men det gör hon nu och kvider ynkligt i mitt grepp.
"Inga-Vera!", ryter Santos åt mig och det är först då jag inser att jag gör henne illa. Jag släpper henne kvickt, oförmögen att ta till mig vad jag har gjort.
"Vi ska åka nu flickor", säger Viktor skärrat och tar med sig sina döttrar ut i hallen. Någon gråter och jag vet att det är Tindra. Snart hör jag dörren stängas. Vad har jag gjort? Santos tittar besviket på mig.
"Hur kunde du?" Långsamt reser han sig upp och efter en stund hör jag honom starta bilen utanför.
Vad har jag gjort?

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-21 11:53
Besök:
451
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
webmaster(K34)Har foto
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare