Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 22

En liten grav

Jag har sovit uruselt i natt. Jag tror inte att jag någonsin sovit såhär illa för hur jag än har vridit och vänt på mig så har jag inte hittat någon position som har känts skön att ligga i. Till och med på sjukhuset sov jag bättre även att det lät som ett sågverk bredvid mig. Men i natt... så fort jag blundande såg jag Stoppljus-flickans, eller rättare sagt Tindras, skärrade blick. Jag har aldrig skrämt henne någon gång även att jag betett mig som... ja som vanligt. Dock blev hon rädd för mig igår, jag gjorde henne illa. Hon hade inte bett om lov att gå upp till övervåningen och hon hade verkligen inte lov till att snoka runt i rummen där uppe.
"Fast hon gick ju bara på toa", är det en liten del som säger åt mig. Må så vara, hon hade ändå ingen rätt att rota runt bland rummen. Ingen alls faktiskt.
Himlen är grå och dyster idag, rått och inte det minsta inbjudande. Jag sitter med en tallrik fil och en kopp kaffe. Det känns som att vädret ute reflekterar mitt sinnelag idag: grått och dystert. Sascha tittar på mig genom fönsterrutan. Hennes päls är våt och hennes öron ser en gnutta slokande ut som att även hon känner sig nedstämd denna dag.
"Nej, det här duger inte!", säger jag till mig själv i ett försök att gaska upp mig. Det som hände igår var inte mitt fel och jag har ingen anledning till att må så här. Efter att jag har plockat undan efter mig sätter jag mig ner och försöker lösa lite korsord. När inte det går tar jag upp min bok. Jag läser en halv sida innan jag inser att det är lönlöst med någon stillasittande aktivitet för stunden.
Väl ute sträcker jag ut armarna och tar ett djupt andetag av frisk luft. Den är kall och letar sig ner i lungorna. Katten tittar uttråkat på mig där hon ligger på fönsterblecket, men jag väljer att strunta i hennes blick.
Det är tomt ute idag, jag möter knappt en endaste människa vilket passar mig fint. Främlingar som hälsar på mig betackar jag mig för, det är inget gott som kommer av det. Det var dock trevligt i tisdags när Santos gjorde mig sällskap. Tänk att han skaffade mig en julgran, tänker jag och ler åt tanken. Stolligheter är vad det är! Det är inget jag kommer behöva bli utsatt för i framtiden åtminstone, alltid något att vara glad över...

Det känns som om kylan tränger sig in genom ben och märg idag. Inga fåglar sjunger, allt är bara tyst. Jag upptäcker snart att jag är alldeles utanför kyrkogården. Utan att jag egentligen tänker på det är det som att fötterna har en egen vilja då de för mig innanför muren som omger kyrkan och gravarna. Jag går en lång bit innan jag slutligen stannar framför en mörkgrå och ojämn gravsten. Malte Nordström, 1931-1993 står det på och ovanför texten finns ett motiv med fåglar som flyger i en solnedgång. Malte hade ett stort intresse av fåglar vilket smittade av sig till mig. På våren gick vi ofta ut för att se vilka vårfåglar som kommit och vilka som fortfarande var att vänta.
"Du lämnade mig för tidigt, Malte", säger jag med hes röst och skrapar bort snön som ligger på gravstenens kant. Hans gravplats är illa skött, det finns inte ens några vissna blommor kvar. I början var jag duktig att gå hit, men ju längre tiden gick desto svårare blev det. Det sägs att tiden läker alla sår, men det stämmer då verkligen inte. Vissa sår går inte att läka, ens en liten bit.
Jag tvingar tillbaka tårarna medan jag tittar ner på graven. Den sista tiden i hans liv var nästan outhärdlig. Hans cancer hade spridit sig till flera organ i kroppen, bland annat skelettet och ibland hade han så ont att han bara skrek trots att han fick smärtlindring på regelbundna tider. Jag kommer inte ihåg vad alla hans mediciner hette, men ibland var han så borta att han bara sov eller att jag inte alls kände igen honom. Han tynade bort så ovärdigt mitt framför mina ögon och det fanns inget jag kunde göra för honom. Gång efter annan bad han mig att avsluta hans lidande, att låta honom få dö. I praktiken skulle det inte ha varit svårt, det hade räckt med att kväva honom med en kudde eller ge honom för mycket tabletter. Men jag kunde helt enkelt inte göra det. Jag önskade inget mer än att han fick slippa sitt lidande, men då trodde jag att jag älskade honom för mycket för att jag skulle kunna göra en sådan handling. Nu förstår jag att jag bara var självisk. Jag ville ha kvar honom så länge det bara gick, jag var inte redo att bli ensam, inte redo att leva ett liv utan honom.
"Självisk och egoistisk var jag, inget annat", säger jag i min ensamhet. Skulle jag få stå för samma val idag hade jag inte tvekat på att hjälpa honom att få sluta sitt liv med värdighet. Förresten är det inte något som jag som anhörig borde behöva göra, det borde ta mig tusan sjukvården bistå med. Att det kan vara olagligt begriper jag mig inte på. Man tillåts att vara mer human med djur, men när det kommer till människor ska de minsann få plågas till livets slut.

Jag ska precis lämna graven när jag hejdar mig och går till en annan del av kyrkogården och kommer fram till en liten grav med en mindre gravsten. Den är jämn och slät i en ljusare grå nyans. Motivet föreställer en ängel.
Ture Nordström, 1966-1967. Min son skulle ha fyllt 50 år det här året.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-22 11:23
Besök:
459
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare