Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 23

Övervåningen

Jag kan inte sova i natt, det är helt enkelt omöjligt. Klockan visar på halv tre och än har jag inte fått en blund i ögonen. Även om jag sov otroligt illa förgående natt så fick jag åtminstone lite sömn. Ögonlocken är tunga, men vill inte förbli slutna.
"Det här är ju löjligt", säger jag i mörkret och vänder mig om i sängen. Santos doft finns fortfarande kvar i sängkläderna och är mer tydlig på den sidan av sängen så jag måste vända på mig igen.
Så plötsligt hör jag hur något krafsar. Först ignorerar jag det, övertygad om att bristen på sömn gör att jag inbillar mig saker. Men när det inte upphör intalar jag mig själv om att det är någon gren eller något annat som skrapar mot husväggen. Så kommer jag på att det blåser ju inte. Så försiktigt som möjligt sätter jag mig upp i sängen med blicken fäst mot dörrhålet. Ingen uppenbarar sig där så jag vågar gå ut i hallen, in i vardagsrummet och rycker åt mig eldgaffeln. Om det är någon jävla inbrottstjuv så ska han minsann få på nöten!
Ute i hallen igen inser jag att ljudet fortfarande kommer utifrån och jag sneglar mot dörren. Det är ingen som rycker i handtaget utan det krafsar bara. En kort inbrottstjuv kanske? Snabbt som ögat vrider jag om låset och öppnar dörren kvickare än fort för att överraska tjuven, men där står ingen. Ingen mer än en gråspräcklig katt med gula ögon.
"Sascha!", utbrister jag och spänningen släpper taget om mig. "Ska du skrämma vettet ur mig?" Hon jamar ynkligt med huvudet på sned. Irriterat suckar jag åt henne.
"Kom in då", muttrar jag surt och kliver åt sidan så hon förstår att hon får komma in. Det är trots allt ursinnigt kallt ute så en natt må väl vara hänt. Bara hon inte får några idéer nu. En natt! Jag går ut i köket och häller upp lite mat till henne. Idag är hon mer lik sig själv och glufsar girigt i sig som om hon inte kan få nog. Sedan spinner hon och stryker sig mot mina ben. Ett litet leende tar sig form på mina läppar. För gammal? Pyttsan!
"Du är väl bara lite missförstådd", säger jag fundersamt och kliar henne under hakan. Det märks tydligt att hon njuter för hennes spinnande blir högre och hon blundar med ögonen. Sedan får hon utan synbar anledning brått och springer ut i hallen.
"Vart tror du att du ska?", frågar jag henne. Hjälp vad dum har jag blivit! Förväntar mig att en katt kan svara, jag säger då det.
"Nej, nej!", ropar jag åt henne när hon stegar uppför trappan som leder till övervåningen. "Upp dit går du inte!" Men katten struntar blankt i vad jag säger och fortsätter upp. Kattjävel! Ska det vara så svårt att lyssna! Motvilligt går jag efter. Uppe på övervåningen är jag sällan, det kan gå flera månader mellan gångerna som jag är där uppe. Det luktar instängt när jag kommer upp. Vi hade vårt sovrum här uppe, Malte och jag, innan vi blev tvungna att flytta ner det när han blev sjuk. Utöver det rummet så finns det ett allrum, ett badrum, ingången till vinden och två sovrum.
När ögonen väl anpassat sig till mörkret ser jag att Sascha sitter utanför dörren till sovrummet som ligger vägg i vägg till mitt gamla sovrum.
"Kom hit!", väser jag åt henne, men hon fortsätter i att strunta i mina uppmaningar och går in genom den gläntande dörren. Dörren är annars alltid stängd, det måste varit Tindra som lämnat den så.
"Gå ut härifrån!", ryter jag åt henne där jag står i dörren. Jag vill inte behöva gå in efter henne. Dock blir jag så illa tvungen till det för det är som att prata med en armbåge, det ger inget resultat.
De vita björnarna lyser upp i skenet från gatlyktan utanför på den annars blåa tapeten. Skötbordet i trä, den vitmålade spjälsängen med gula stjärnor ovanför, gosedjuren allt är lämnat precis som det såg ut för fyrtionio år sedan. Uppgivet tittar jag mig om, alla minnen bara rusar tillbaka, och jag sätter mig i den välbevarade gungstolen som jag fickärva av min mormor. Den knarrar mot golvet när den försiktigt vaggar fram och tillbaka. Med ens är jag trettiotre igen och sitter med mitt lilla knyte i armarna. Ture fick han heta, vårt lilla barn. Det var Malte som bestämde för att vi hade haft sådan tur att få en frisk och välskapt pojke efter mina två missfall. Jag tyckte det var en fånig motivering, men namnet passade honom bra. Han hade fått mina gröna ögon och var så mjuk och härlig att det inte kan ha funnits något finare barn.
Jag böjer mig ner och tar upp gosedjurskaninen som alltid vakade över Ture medan han sov och trycker den till mig där jag sitter i gungstolen.
"Min fina lilla pojke", viskar jag och känner hur tårarna rullar nerför kinderna. Min lilla son som aldrig fick några lekkamrater, aldrig fick börja skolan och aldrig fick bli kär. Kaninen blir våt av mina tårar och jag kramar den hårdare. Malte ville ha en hel hop med barn, men han fick dö barnlös. Det gör mig fortfarande ont att han fick lämna livet med vetskap om att han lämnade mig ensam. Ensam... Alldeles ensam. I så många år har jag låtit mig tro att jag inte vill ha med andra människor att göra, att de inte intresserar mig. Det har fått bli min sanning för till slut har jag inte brytt mig om dem, inte någon annan än mig själv. Men ska sanningen fram så har jag varit rädd. Så rädd för att om jag släpper någon inpå livet igen så kommer jag bara bli lämnad igen. Den panik som grep tag i mig när jag fann Ture livlös i sin spjälsäng minns jag som om det hänt igår. Jag hade lagt honom för sin vanliga eftermiddagslur och när jag kom förbi för att titta till honom senare såg jag att han inte andades och att han var blå om läpparna och fingrarna. Någon diagnos hade inte läkarna kunnat ge förrän de obducerade honom och då visade det sig att han haft ett oupptäckt hjärtfel.
"Det är ett under att han har klarat sig såhär länge", var det en läkare som sa. Honom gav jag en rejäl örfil. Ett under?! Så det var ett under att min pojke inte dött tidigare? Hade det inte varit för Malte hade jag aldrig tagit mig ur den bubbla jag hamnade i, men jag tror att efter han dog så återkom bubblan och ingen har funnits för att hjälpa mig ur den förrän Stoppljus-flickan gjorde entré i mitt liv. Först nu inser jag att ingen har gjort så mycket för mig som hon. Tagit sig tid, haft tålamod att vänta på att jag ska tina upp. Tack vare henne fick jag träffa Santos igen och hela hennes familj. Men nu är jag ensam igen. Och jag har bara mig själv att skylla.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-23 10:25
Besök:
397
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare