Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 24

Jul igen


Jag vaknar med ett ryck av att något varmt och tungt ligger på min mage. När jag känner med händerna fattar jag tag i något mjukt och spinnande. Sascha tittar på mig med ett öga som om hon undrar varför jag stör henne. Henne hade jag alldeles glömt bort, men nu när jag börjar vakna till lite så är det nära på en hemtrevlig känsla med en katt som sällskap. Men bara nästan. Jag kvider när jag tittar ut. Det är visserligen inte lika kallt som det har varit de senaste dagarna, men ändå är det några minusgrader. Snöflingor dalar ner mot marken, stora som dasslock. Kanske inte riktigt, men inte långt ifrån.
Allt är så tyst och jag känner mig märkvärdigt ensam. Vid frukostbordet sitter jag och tittar ut på mina grannar. Om de inte är bortresta håller alla på med de sista förberedelserna innan deras gäster kommer. Någon står i köket medan någon annan är ute och skottar för att sedan tända marschaller. Till och med Dag Lennartsson är ute och larvar sig. Tänk att en snuskig gubbe som han kan vänta besök. Världen är bra underlig... och orättvis. Det har snöat hela natten så även jag måste ge mig ut sedan och ta några tag med skyffeln, men jag väntar till Lennartsson har gått in så jag slipper höra hans stånkanden. Under tiden jag väntar äter jag upp min frukost och lyssnar på Jussi Björling när han sjunger "O helga natt", precis som jag gör varje julafton.
Jag undrar vad Santos pysslar med idag? Han gör sig säkert redo för att fira jul med sin dotters familj. Som om det vore något att fira, tänker jag och fnyser. Sascha tittar upp på mig från sin matskål.
"Nej, det var inte åt dig jag fnös", säger jag åt henne. "Allt handlar faktiskt inte om dig." Det gör det verkligen inte ändå kan jag inte låta bli att iaktta hennes lilla tunga som ivrigt lapar i sig mjölken. Det är väl inget att titta på, tänker jag sedan och reser mig från bordet när jag ser att Lennartsson har gått in.
Ute hörs skratt och stoj. Barnen skrattar och har snöbollskrig medan deras stressade föräldrar ber dem att försöka hålla sig i skinnet. De vill väl att ungarna någon dag på året ska se presentabla ut inför släkten. Vad tror de egentligen? Ungar leker och har sig, det ingår i paketet i föräldrarollen att vänta sig det.
"Så häxan är ute och visar sitt fula tryne", hör jag plötsligt bakom mig när jag skottar min garageuppfart. Jag behöver inte ens vända mig om för att veta att det är Dag Lennartsson som har fällt den kommentaren och han flinar dumt mot mig. Rackarns! Snuskgubben gick ut igen för att tända marschaller. Vilken otur jag har!
"Ja, det gör han tydligen", kontrar jag och fortsätter skotta. Jag har god lust att smälla till honom med skyffeln. Då kanske han blir hjärndöd och kan föra mer intellektuella konversationer.
"Varför är du ute och skottar idag då?", frågar han spydigt och jag himlar med ögonen.
"Det har snöat en hel del i natt, Lennartsson, och jag har inte någon större lust att bli insnöad", förklarar jag och gör uppehåll i min aktivitet. "Enda fördelen med det vore väl att få slippa stöta på dig, ditt genetiska missfoster." Till min belåtenhet ser jag att han blir röd i ansiktet och jag tror att vår konversation är över.
"Du väntar väl knappast besök menar jag", snäser han åt mig och får mig att stanna upp mitt i ett spadtag. "För vem skulle vilja ha något med dig att göra, en bitter gammal kärring som är omöjlig att tycka om." Jag lägger på mitt stenansikte för att han inte ska få se att han har träffat mitt i prick. Det är inte helt fel det han säger. Varför skulle någon tycka om mig? Jag har inte gjort något för att förtjäna det. Jag kan hålla på att intala mig att jag inte bryr mig, men de senaste dagarna har jag känt mig mer ensam än någonsin.
"Den bästa julklapp jag kunde få är om man skulle hitta dig död", fortsätter han hånfullt. "Fast det är klart, vem skulle hitta dig?" Jag vänder mig med blixtrande ögon.
"Det skulle väl bli du då för jag misstänker att du inte drar dig för någonting, inte ens nekrofili. Det är väl det närmaste du skulle komma en sexuell relation." Bestört tittar han på mig, men han får skylla sig själv. Han ska inte påbörja något han inte kan ta.
"Du skulle bara veta...", börjar han, men jag bara fortsätter skotta utan att lyssna. Jag är tacksam för att det inte är tyst ute idag. För även om jag har vunnit striden så får jag kämpa för att hålla igen snyftningarna.

Jag sitter i min fåtölj i vardagsrummet och betraktar granen som Santos och Viktor släpade med sig in i onsdags. Den står fortfarande oklädd. Den är fin, pappa hade tyckt om den. Han var alltid noga med julgranen för han högg inte ner vilken som helst. Nej, han hade krav och kriterier. Den fick inte vara för kort eller för lång, förstås. Givetvis var den tvungen att vara grön och frodig med en stark topp som klarade av att hålla stjärnan uppe. Jämn och fin skulle den också vara så det var inte alltid lätt att hitta en gran när jag var ute tillsammans med honom. Vi kunde gå i timtal i skogen i jakten på rätt gran och här står nu en helt perfekt i mitt vardagsrum. Pappa hade tyckt om den...
Bestämt reser jag mig ur fåtöljen, går upp på övervåningen, öppnar luckan till vinden och klättrar upp. Här är det rysligt kallt och ännu mer instängt och dammigt än på övervåningen. Jag rotar en god stund innan jag till slut hittar kartongerna med julgranspynt. Om det nu ska stå en gran i mitt huskan det ju lika gärna få vara en jävla julgran. Ljusen, glittret och tvåjulgranskulor har jag fått i när det ringer på dörren. Säkerligen är det den där förbaskade Lennartsson! Så jag ignorerar signalerna och ägnar mig åt min gran. Men när signalerna fortsätter ringa ihärdigt får jag nog och öppnar raskt dörren. Där står inte Lennartsson.
"God jul!", möts jag i stället av. Utanför min dörr står massvis med människor, de flesta okända.
"God jul på dig, Inga", ler Santos som står närmast. Jag blir aldrig handlingsförlamad och vet så gott som alltid vad jag ska säga åt folk som kommer med någon snorkig kommentar. Men nu har jag helt förlorat talat och känner att jag bara gapar åt skaran. Vad gör de här?
"V-v-va-vad...?", jag får inte fram orden utan tittar bara frågande på Santos. Han ler varmt.
"Jag berättade för Katja och Viktor om meddelandet du hade lämnat på min telefonsvarare." Jag nickar och tittar ner i marken. Igår kväll försökte jag få tag i Santos, men kom bara till röstbrevlådan. Där försökte jag berätta om varför jag reagerat som jag gjorde, men det lät bara som undanflykter så till slut la jag bara på.
"Jag är verkligen ledsen", mumlar jag uppriktigt fram med blicken fäst på familjen Lönnberg.
"Strunta i det nu", svarar Katja och viftar med handen. "Nu är det jul och då finns det ingen tid för sorger." Det låter en smula fånigt att säga så, för har man sorg så har man oavsett tid eller säsong.
"Jag har ingen mat...", beklagar jag mig. Mat har jag visserligen, men ingen julmat och definitivt inte så mycket mat att det räcker till denna hord av människor.
"Det har vi", är det någon som säger av de okända personerna och först då ser jag att nästan varenda en av dem hålla i en gryta, panna, skål eller liknande.
"Släpp in oss nu så vi får äta någon gång", säger Viktor och blinkar. Det är oförskämt så det förslår. Det säger jag också, men möts bara av skratt.
"Livet är för kort för att vara förskämd hela tiden", säger Santos och för mig milt åt sidan så alla hans släktingar kan komma in. En efter en tågar de in och snart funderar jag på om alla kommer få plats. Några har redan satt igång ugnen och spisen för att värma på maten medan några andra går in i vardagsrummet med julklapparna. Jag vet inte vart jag ska bli av och jag känner mig alldels förvirrad.
"Åh får vi klä julgranen?", hör jag en bekant röst fråga och jag tittar ner på Tindra. Hon ler stort och förväntansfullt, som om onsdagen aldrig ägt rum.
"Det får ni visst det", säger jag leende. "Men jag ska sätta i stjärnan, bara så ni vet." Innan Tindra hinner springa iväg sätter jag mig ner på huk framför henne.
"Tindra, jag ber verkligen om ursäkt för hur illa jag betedde mig mot dig", säger jag uppriktigt och tittar in i hennes bruna ögon. Nog tycker jag att man ska få ta tag i barn om de uppför sig illa, men hon hade trots allt bara gett sig ut på husesyn utan min vetskap. Det är som en sten har lättat när jag har sagt orden.
"Ingen fara", säger hon och slår armarna om min hals. För första gången besvarar jag hennes kram och känner hur något inom mig vaknar till liv. Något varmt och underbart.

Så småningom får jag veta vad alla mina oinbjudna gäster heter. Utöver de namn jag redan kan lägger jag få på minnet. Jag och en av Katjas bröder håller på att duka inne i finrummet när Christel kommer inspringande.
"Kom Inga-Vera!", tjuter hon uppspelt. "Vi är klara!" Jag ler lite snett och följer efter henne in i vardagsrummet. Julgranen är verkligen ingen präktig syn, ungarna har hängt pyntet som i klasar. På vissa ställen får det inte ens plats en kotte medan det på ett annat ställe ekar tomt. Det här går inte an!
"Ska du sätta i stjärnan nu?", frågar någon av de okända ungarna.
"Jo det ska jag, men först måste vi pynta om en del", säger jag, men i stället för att göra det själv pekar jag vilket pynt som ska sitta vart. Ungarna gör honnör för var utförd förändring och verkar mest tycka det är roligt. Till slut ser granen någorlunda hyfsad ut och jag sätter i min guldiga julgransstjärna.
"Nåja, så tokig blev den kanske inte", säger jag och smackar med tungan.

Julmaten är fantastisk! Förr om åren kunde jag nästan bli trött på julbord, men nu när det gått så lång tid emellan njuter jag av varenda tugga. Det pratas och skrattas kring bordet. En av tonåringarna säger "typ" i varje mening, en farbror till systrarna Lönnberg skriker ut när han ska säga något för att han hör så illa medan en pojke drar en vits. När maten ätits upp ställs det fram godis och jag bidrar med min knäck. Snart är det Kalle Anka på TV och en av Katjas bröder är tydligen självutnämnd kommentator för han kommenterar nästan var sak som händer i det tecknade spektaklet.
"Det finns text till, så om vi inte hör kan vi läsa", säger jag åt honom när jag har fått nog av hans dumheter. Han blänger lite på mig, men när jag blänger tillbaka riktar han blicken åt TV:n igen.
Sedan, när programmet är slut och TV:n avstängd, blir det ett fasligt tjat på ungarna om jultomten. Tror fortfarande barn på tomten? Det är ju alldels befängt! Men tydligen så är det så för de står och tittar otåligt ut genom fönstren.
"Under tiden som vi väntar på tomten kan vi gå ut och bygga lite snölyktor", förslår Santos då. "Så hittar han hit lättare." Det tycker de låter som en bra idé för strax är de ute i hallen i full färd med att ta på sig skor och jackor. Det har slutat snöa och molnen på himlen har börjat skingra sig så månen sprider glitter i snön. Om jag hade varit sentimental så hade det varit en förtrollande syn. Jag, Santos och några andra vuxna gör barnen sällskap i snön och snart står det ett flertal snölyktor på min tomt som vi hjälps åt att tända ljus i. Plötsligt känner jag mig iakttagen där jag står. Jag far med blicken och till slut inser jag att det är någon från grannhuset som tittar på mig. Jag ler malligt mot Lennartsson där han sitter och ugglar i sitt fönster. Där fick det fanskapet! Han skulle bara våga att flirta med någon av flickorna i den här släkten för i så fall kommer jag inte låta mig hindras från att slå till honom med min snöskyffel.

När alla är inne igen och samtliga snölyktor är tända behöver barnen inte vänta länge förrän tomten slutligen kommer. Bakom masken döljer sig Viktor ser jag, men låter faktiskt bli att säga något för att inte förstöra upplevelsen för barnen. Nog minns jag själv hur det var när man var liten och den upprymdhet man kände inför tomtebesöket.
Alla julklappar är utdelade när Viktor har bytt om till sina vanliga kläder och alla håller på att öppna sina paket.
"Fick inte du några julklappar?", utbrister plötsligt Tindra förtvivlat. Först blir jag en smula förvånad, men sedan ler jag.
"Det gör ingenting", svarar jag. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om julklappar. Att jag inte bidrar till julkommersen är inget jag kommer ligga sömnlös för. Men sedan, när alla har åkt förutom Santos, inser jag att jag inte blivit utan julklapp. Santos håller min hand och kysser varligt mina läppar.
"Jag har fått en gåva som jag inte ens visste att jag önskade mig", säger jag och ler mot honom. "Jag har ju fått en familj igen."

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-24 14:01
Besök:
432
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
BWD(K)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare