Noveller / Spökhistorier

Novell: De ljudlösa stegen

Jag bor i en etta med pentry och sovalkov.
Det är oerhört litet och bara ett fönster som finns där dagsljuset kan göra entré. Men trots det har jag lyckats få det riktigt hemtrevligt, känslan av trygghet och trevnad infinner sig direkt i min kropp när jag slår portkoden till huset. Mina få kvadratmeter har jag pyntat med två tavlor, en med en vacker, skör ängel och den andra föreställer en upplyst fyr vid havet, ett draperi som separerar sängen från resten av rummet samt ett fåtal växter i fönstret. En bokhylla i ek har jag låtit ta plats på golvet invid sängen, som är fylld av böcker, pärmar och annat som tyder på att jag är akademiker. Det enda i bokhyllan som inte betungas av vetenskap och facklitterärt nonsens är min porslinsdocka, Tara. Hon har följt mig genom livet sedan jag var fyra år och fick henne av farmor. Farmor var den enda i släkten som hade varmt blod i ådrorna medan de andra vetenskapsgiriga dårarna bara fnös om jag så bara bad om en skönlitterär bok i present. Nej, allt skulle hållas i vetenskaplig disciplin, akademiskt och korrekt.
Hon är vacker Tara. Ljuvligt glänsande bruna lockar ramar in hennes bleka lilla porslinsansikte som i sin tur pryds av två stora gröna ögon med täta svarta små ögonfransar kantades runtom. Hon bär samma klänning nu som när jag fick henne för snart tjugosju år sedan, violett med spets och vita rosetter.
Det bleka ansiktet är mörkt grått nu såhär i hösttider. Nattens mörker har redan tagit anspråk på dagen trots att klockan bara är lite mer än åtta på kvällen. Det kan inte hjälpas, jag måste ut och gå. Få igång blodcirkulationen efter en dag instängd på kontoret.

Den svala luften väller över mig och invaderar mina lungor med härligt frisk luft. Det blir rök av andetagen och jag riktigt njuter av att få promenera i den kalla kvällen. På himlen syns inte ett spår av dagens solljus, men det är ännu klart så stjärnorna plirar blygt uppe i skyn, får mer uppmärksamhet än de brukar i frånvaro av månen.
Jag går min vanliga runda, den som passerar parken, sjön och sist skolan innan det kommer en raksträcka genom stora tomma slätter. Det är egendomligt tyst ute i kväll tycker jag och drar ner ärmarna över händerna när jag huttrar. Vantar hade inte varit fel att ha på sig.
Så tyst... inget ljud från bilar, djur eller andra människor. Inte ens vinden rör sig så löven kan prassla. Allt är bara... tyst. Tänk att tystnad kan låta så mycket, vara så öronbedövande.
När jag passerar skolan hör jag äntligen något. Fotsteg, som kommer bakom mig. Jag inser att jag slappnar av och börjar andas normalt igen. Skakar på huvudet åt min paranoia. Tänk om mamma skulle se mig nu. Hade hon varit död hade hon vänt sig i graven.
Fotstegen kommer närmare och jag kikar diskret över axeln för att få se på mitt temporära sällskap. Men jag ser ingen. Jag vänder mer på huvudet och sedan på överkroppen. Det finns ingen anledning till diskretion. Det finns ingen där. Ljudet av stegen har upphört. Det var väl bara någon som gick förbi.
Jag rycker på axlarna och fortsätter promenaden. Det har verkligen blivit kallare under tiden jag har varit ute. Mörkare med tycks det. Så hör jag nya steg bakom mig. Lika diskret som innan försöker jag få syn på vem det är. Men det finns ingen bakom mig nu heller. Stegens ljud har försvunnit. Det är bara jag här.
En kall kåre sprider sig från ryggen och sköljer över hela min kropp, men jag försöker ignorera känslan. Jag är trött, det är bara det. Min promenad fortsätter. Jag försöker tänka på morgondagens uppgifter som ska göras, projektet som måste vara färdigt till fredag.
Stegen igen... De är snabbare nu. Som om de försöker komma ifatt mig.
Jag vänder mig om, bryr mig inte om vad personen bakom mig tycker. Det är fortfarande bara jag. Men stegen hörs fortfarande. Jag sväljer hårt. Ökar takten. Fotstegen bakom mig lika så. Andan gör ont i halsen på mig och jag inser att jag springer. Mörkret tränger sig på och en hinna av svett har formats om mitt ansikte.
"Hallå?"
Rösten bakom mig är liten och skör. När jag vänder mig om står där en liten flicka. Hon har vackert brunt hår, stora ögon och är klädd i mössa, vantar och en senapsgul kappa.
"Hej", frustar jag ur mig och börjar hosta av den kalla luften. Det slår mig att hon ser ut lite som Tara.
"Varför springer du?", frågar hon och tittar på mig med oskyldig blick.
Jag motstår mig lusten att himla med ögonen åt mig själv. Vilken jäkla fåntratt jag är. Beter mig som om jag flyr undan en seriemördare.
"Öh... jo... jag behövde få upp värmen", hasplar jag ur mig. Flickan tittar på mig med sina stora ögon. Hon ser sorgsen ut på något vis.
"Får du vara ute själv såhär dags?", kommer jag på att fråga. Ungen ser inte ut att vara mer än sex år och inte kan jag tro att dagens överbeskyddande curlingföräldrar skulle låta ungarna vara ute efter fem på eftermiddagen.
Flickan skakar på huvudet. "Du måste följa med mig", säger hon och ser så där sorgsen ut. Hon börjar gå ut på slätten, bort från gatlampans ljus. De kalla ilningarna drar över min kropp igen och plötsligt är det som om en klo av is grabbar tag i mitt hjärta. Jag står som stelfrusen på asfalten med blicken fäst på flickan som snart är slukad av mörkret. Allt inom mig skriker att jag inte borde vara där, att jag borde vara hemma i sängen och analysera resultatet av dagens statistik. Men jag står där. Bara står där.
"Kom", hör jag flickans röst ur mörkret. "Du måste komma."
Mina instinkter till trots rör sig fötterna i samma riktning som flickan gick. Snart har även jag försvunnit in i mörkret och hjälps inte längre av gatlyktan sken. Det är tyst igen. Varken flickan eller mina steg hörs. Inte ens mina andetag.
Plötsligt snubblar jag och faller. En del av min kropp faller på den stumma marken, men min ena hand hamnar på något mjukt och varmt. Desorienterad av mörkret fumlar jag mig upp på knä och försöker se vad jag landade över. Jag tar fram mobilen och sätter på ficklampsfunktionen. Ett skrik flyr ur min hals och jag tappar balansen igen, faller bakåt. Uppspärrade, livlösa ögon är det första jag registrerar. Munnen är halvt öppen, visar sönderslagna tänder. Mörkt och tjockt blod dryper ur mungiporna och ansiktet är rynkigt, som om personen led något fruktansvärt innan han äntligen fick dö. Det slår mig att det ligger två kroppar bredvid honom, en kvinnokropp och en barnkropp, båda med lika plågade ansiktsuttryck som mannens.
Jag tänker inte längre, kroppen styr helt över sig självt. Springer fortare än någon någonsin sprungit.

När jag äntligen kommit hem slänger jag igen dörren och omfamnas av känslan av trygget.
Snälla! Väck mig ur denna mardröm! Vart tog flickan vägen? Herregud, jag bara lämnade henne! Vad ska jag ta mig till?
Tankarna snurrar huller om buller i mitt huvud som volter. Jag vankar av och an på mina små kvadratmetrar, stannar framför bokhyllan. Mina ögon fastnar på Tara, min fina porslinsdocka. Flickan var så lik henne. Min blick vandrar till tavlorna. Jag blinkar flera gånger. De ser... annorlunda ut. Jag går fram till dem och studerar dem noggrant.
Hm... fyren har väl varit upplyst innan? Min blick vandrar över till ängeln och jag ryggar bakåt. Där är ingen ängel längre. Eller är det kanske det? Men var är hennes vingar?
Min kropp skakar. Jag springer baklänges, möter bokhyllan med ryggen. Känner mig plötsligt iakttagen. När jag vänder mig om tittar jag på Tara, min trygghet. Ett förvridet leende har tagit plats i hennes ansikte.
"Varför springer du?"

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-09-17 10:22
Besök:
126
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare