Noveller / Fantasy

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 2

Besserwisser

Subban är fortfarande inte hemma märker jag när jag sätter mig ner vid bordet med ett knäckebröd och en kopp kaffe. Att jag är fjorton år och dricker kaffe brukar förvåna folk. Inte för att jag tycker vidare mycket om det, men det hjälper en att pigga på sig i alla fall. Kanske var det onödigt att ta en kopp idag för i natt har jag faktiskt fått sova ordentligt. Skönt.
Jag tar fram min kemibok och slår upp det kapitlet som vi snart kommer ha prov i.
"Livemorium, Tenness och Oganesson", mumlar jag när jag utan svårigheter rabblar genom periodiska systemet. Jag bläddrar vidare och blickar snabbt över kolets kretslopp. Så fruktansvärt simpelt! Det här skulle man kunna lära ut i årskurs 5. Så i stället för att läsa sådant jag redan kan går jag över till svenskan där vi av någon outgrundlig anledning ska kunna satsdelar. Det är inte svårt, men totalt meningslöst. Subjekt, predikat, ackusativobjekt och så vidare. Vem i helvete har ens kommit på det här? Det känns som att den här delen i grammatiken bara finns för att den ska finnas utan att fylla någon egentlig funktion. Värdelöst!
Irriterat slår jag igen boken med en smäll. Ingen skulle någonsin komma på att kalla mig för plugghäst, det är alltför gentilt. Besserwisser passar tydligen bättre på mig. Fast det gör mig inget. Att jag kan saker är inget jag skäms för.
Redan som barn förstod jag att om jag ska komma någonstans här i livet så är det genom att plugga, ifrågasätta och praktisera. Kanske låter det formellt, men det är faktiskt så man utvecklar sig själv och jag tänker inte spendera hela livet genom att leva på andra. Att vara objekt för socialen, beroende av andras så kallade godhet och generositet. Inte fan handlar det om godhet eller välvilja. Oftast handlar det om att man vill verka vara som ett jävla helgon och många tror också att de är det. Men jag har varit med om det mesta. Folk som tar in en för att tjäna en hacka från kommunen, någon som vill ha hjälp i hemmet och så vidare. Men de flesta vill ha image som godhjärtade och ett flertal gånger har jag sett bilder på mig själv på Facebook. "Hon känns redan som en i familjen", "Min lilla fosterdotter", eller de på Instagram: "#DrarMittStråTillStacken", "#Älskadefosterbarn", "#SomMittAlldelesEget."
Skenheliga jävlar, frågan är dock om vilka som är värst ändå. De som har mage att spy upp sådan skit eller de som faktiskt kommenterar och uppmuntrar beteendet.
Jag skakar på huvudet, inser att klockan har sprungit iväg där jag har suttit med mina funderingar.

Trots mina tunna ytterkläder beslutar jag mig för att ta en promenad. Den friska luften intar mina lungor och jag låter den fylla dem till bredden tills jag blir tvungen att andas ut. Det är en trevlig omväxling då lägenheten stinker av cigarettrök och matos eftersom subban inte har vett att slå på fläkten när hon ska laga mat eller röka.
Himlen är mättad av tunga blygrå moln och det krävs inget geni för att fatta att mer snö är att vänta.
Jag lämnar lägenhetsområdet och går ner till stan. Det är lördag och på torget står det knallar i full mundering för att inte frysa rygghåret av sig. Dofter av kanderade mandlar, munkar, ostar och nybakat bröd trängs om utrymmet i luften och folk köper friskt av både det ena och det andra. Även i min mun vattnas det och hade jag varit sentimental hade jag tyckt att det var stämningsfullt med dofterna, människorna och snön som kantar marken. Men det är jag inte, allt är fullkomligt enkelt. Kommers. Hela julen är egentligen en falsk efterfrågan på produkter som de flesta människor inte saknar, men tror sig behöva, vilket företagen mer än gärna tillgodoser. Ingen behöver en prydnad i plast med vatten och låtsassnö i eller en krans prydd med lingon. Men folk är dumma i huvudet och låter sig luras att köpa sådan skit.
Två ouppmärksamma ungar kommer springandes med varsitt kanderat äpple och för att inte bli nerkladdad av den kladdiga frukten tvingas jag hoppa undan varpå jag i stället kolliderar med en papperskorg så jag tappar balansen.
Jävla snorungar, tänker jag surt och grimaserar, men knappt hinner jag tänka färdigt innan jag känner hur något buffar till mig och snart är jag nedtryckt mot marken.
"Vad i hela förbannande världen!", svär kärringen som landat på mig.
"Flytta på dig, jag kvävs", stönar jag när hon krånglar för att komma upp.
En fnysning hörs från henne. "Har du verkligen mage att kalla mig tjock!?" Rösten är som ett piskrapp, men hon har åtminstone lyckats ta sig upp och blänger på mig med ilskna gröna ögon. Min kropp stelnar till när jag inser vem det är. Hon är omtalad i hela Torneby.
"Seså, ligg inte där i vägen och skräpa", morrar hon åt mig samtidigt som hon borstar av gruset på sina kläder. "Jag kunde faktiskt ha stukat lårbenshalsen!"
Kvickt reser jag mig upp och backar snabbt undan några steg. Jag är för smart för att tro på rykten, och i ärlighetens namn tror jag inte ens på hennes rykte. Ändå kan jag inte låta bli att känna något som påminner om rädsla när jag granskar henne. Ingen rök utan eld sägs det ju.
Häxan!

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-02 11:02
Besök:
40
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare