Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 3

Under solen

Allt är så kallt. Så kallt och mörkt. Mina tänder skallrar, händerna skakar.
Jag tittar på dem, de är så små, som om de inte tillhör mig. Allt känns så stort och hotfullt medan jag känner mig liten och rädd. Människor går förbi mig, alldeles nära. Skulle jag sträcka ut handen skulle jag kunna röra vid dem. Men det gör jag inte. Jag vågar inte. De ser inte mig, som om jag finns. Kanske finns jag inte? För det är fullt av folk omkring mig och ändå är det ingen som ser mig. Ingen ser mig.
Hjärtat bultar så hårt, hamrar nervöst i bröstkorgen som att det vill ut. Det får mina kinder att bli våta. Inne i min kropp är allt en explosion. En kall explosion.
Mina kinder blir våtare, jag snyftar högt. Ingen ser mig.
Plötsligt griper en kall hand tag i min nacke. Kroppen vill skrika, sparka och slåss, men jag kan inte. Det är som att kylan har förfrusit min röst, mina armar... hela min kropp.
Ett par kalla, gröna ögon möter mina.
"Hej då, lilla vän."
Häxan!

Med ett ryck sätter jag mig käpprätt upp i sängen. Jag flämtar hetsigt, luften väller in som floder i mina lungor.
"Häxjävel", muttrar jag för mig själv när jag har hämtat mig från mardrömmen och försöker orientera mig i rummet. Rummet ja... mer som en skrubb. Det som får plats är min säng och en liten byrå. Inget annat och ändå känns rummet alldels för litet för bara dessa möbler. Fast det är inget jag inte är van vid förstås. Det var lite värre när jag fick sova i en gammal, möglig bäddsoffa hos paret Nelsson. Värre miljöterrorister får man fan ta mig leta efter. Allt skulle vara ekologiskt, närodlat, närmjölkat och allra helst skjutet med egen bössa. De var så omsorgsfulla av miljön att de inte ens bytte säng trots att sängstommen gått sönder. Vad gör de väl inte då utan lägger sina uråldriga madrasser direkt på golvet. Så sätt fick jag lyxen att sova på den slitna soffan. Vad kan väl bli mer närproducerat än en möglig soffa som man har i rummet alldeles bredvid köket?
Jag gäspar och titta på klockan som visar tidig morgon. Ett öronbedövande läte ljuder tvärt i lägenheten och jag rycker till.
'Vilken fånig dumskalle jag är', tänker jag och förbannar mig själv när jag inser att det bara är subban som snarkar. Antar att hon kom hem i natt.
Tyst smyger jag upp, går igenom den lilla hallen och ställer mig i dörröppningen till hennes rum. Det är mörkt, stinker av rök och alkohol. Av hennes konturer kan jag tyda att hon fortfarande har på sig både jacka och skor. Jävla idiot. Om hon inte hade varit så tragisk hade jag tyckt synd om henne. Inte för att hon var Guds lilla helgon innan, men efter att hennes pojkvän lämnade henne har hennes beteende bara eskalerat. Ibland sitter hon som en paralyserad råtta i köket, blicken tom och ansiktet uttryckslöst. Andra gånger gormar hon och skriker, kastar saker omkring sig och dricker sig redlös. Och slåss så klart, men det är inget nytt under solen. Jag är fjorton år, ingen barnrumpa, jag klarar av att hantera henne. Ibland är det till och med skönt att få rulla runt på golvet med henne och slita hårtestar ur hennes skalp. Vi blir båda lugnare efter det.
Magen kurrar. Jag är hungrig, har inte ätit sedan igår morse när jag åt mitt knäckebröd. Det vore väl för mycket att hoppas på men... Mycket riktigt. När jag öppnar kylskåpet finns där inte något nytt sedan igår. Inte heller skafferiet bjuder på något att äta. Tur att jag åt ordentligt i skolan i fredags.
I stället för att reta upp min hunger ännu mer kryper jag ner i min säng igen. Inget nytt under solen.

På eftermiddagen, när jag sitter och läser, hör jag subbans tunga steg. Jag kikar ut från min skrubb och får skymten av hennes sönderfärgade hår, hennes grå smutsiga morgonrock och ansiktet som avslöjar att hon gick direkt till sängen när hon kom hem. Hon har åtminstone haft vett att byta om när hon kom upp, reflekterar jag diplomatiskt. Diplomati är inte direkt min starkaste sida.
Jag återgår till min bok medan jag hör hur det spolar i badrummet. Som om det skulle hjälpa. Inte om så Gud Fader själv pissade henne i ansiktet skulle hennes cigarettgula hy bli vacker.
Fan vad jag är hungrig! Mot bättre vetande ställer jag mig utanför badrummet, väntar tills det slutar spola och knackar hårt. Onödigt hårt.
"Det finns ingen mat hemma, vill du att jag går och handlar?" Inte en chans i världen att hon skulle göra det i det här tillståndet.
Inget svar. För helvete!
"Vi måste äta", försöker jag resonera med henne genom dörren. Det rasslar i låset och hon kommer ut. Jag får bita mig i tungan för att inte fälla en syrlig kommentar om hennes utseende och lukt, nästan tacksam för att jag inte har något i magen som jag riskerar att spy upp. Fy fan!
Hennes ögon är livlösa när de tittar på mig. "Håll käften och låt mig vara ifred", svarar hon mig med monoton röst innan hon går tillbaka till sovrummet. En halv minut senare skakar fönstren igen av hennes enorma snarkningar.
I morgon är det måndag, då är det lunch i skolan. Det fixar jag, tänker jag.

Men när kvällen kommer inser jag att jag inte gör det. Magen krampar av hunger, så känns det som i alla fall. Subban sover fortfarande, där är inte att vänta någon action. Jag går och tittar i kylskåpet, i skafferiet och i frysen. Samtliga ställen ekar tomt. Biter mig i läppen och letar sedan fram på hennes väska.

Jag räcker över tvåhundralappen till mannen i gatuköket, Berts Brass, och tar otåligt emot växeln.
"Inte mat hemma?" Yosef tittar på mig med sina snälla, bruna ögon. Jag har varit stammis hos honom sedan jag var nio år. Jag skakar på huvudet, behöver inte säga något mer. Vi har inte utbytt mycket information mellan oss och ändå vet jag att han vet att jag är ett problembarn som det så graciöst heter.

Girigt tar jag en stor tugga av min kebab i bröd. Åh mat! De första tuggorna bara försvinner utan att någon smak infinner sig på tungan. Sedan lyckas jag behärska mig lite och tar en klunk av colan. Det är en kall kväll, nästan natt, men den är klar och fin. Stjärnorna glittrar ner mot denna blygsamma mängd snö som ligger på marken. Glittret förstas dock lite av fullmånen, som blekt lyser upp med sitt mjuka sken och omvandlar allt det berör till silver. Jag älskar sådana här kvällar och nätter, när allt förvandlas blir något vackert och glittrande. Som magi.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-03 11:21
Besök:
39
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
BoGrapen(K70)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare