Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 6

Familjen Dyrenhög

"... så tanken är att ni ska presentera ert grupparbete om två veckor om det begrepp ni tilldelas", förklarar Mats. Med ryggen vänd mot oss börjar han skriva upp grupperna på tavlan. Mats är faktiskt en bra lärare, kompetent, modern och utvecklande. Om man bara bortser från att han har en förkärlek för grupparbeten vilket jag avskyr. Det är totalt värdelöst att sitta i grupp och jobba när man kan göra det självständigt vilket dessutom ger bättre resultat.
"Men vad i helvete!", kan jag inte hjälpa att utbrista när jag ser vilka två jag har hamnat med. Blyga Alma Hertz och fröken Snygg-Och-Käck! Mats vänder sig om och tittar på mig.
"Problem Ebba?", frågar han med ett höjt ögonbryn, mycket väl medveten om vad jag anser om grupparbeten.
"Ja, jag gör ett bättre jobb om jag får jobba och reflektera enskilt", förklarar jag sakligt för att maskera vad jag tycker om de två jag ska jobba med, framförallt med fröken Snygg-och-Käck.
Mats flinar retsamt. "Det blir ett mer givande reflekterande när man delar sina åsikter med andra, Ebba", säger han vilket han i normala fall skulle ha rätt i. Men hur givande kan det bli att försöka diskutera viktiga saker med en som är dum som ett spån och den andra som knappt vågar öppna käften?
Vi sätter oss i våra grupper, varken jag eller Emilia döljer vad vi tycker om uppdelningen. Som förväntat vandrar Almas blick nervöst mellan oss. Vi får i uppgift att jobba kring begreppet jämlikhet.
"Okej, min första tanke är feminism", kläcker fröken Snygg-Och-Käck ur sig. Låt mig ändra det till fröken Snygg-Och-Käck-Och-Korkad.
"Varför då?", suckar jag, men anar svaret. Och mycket riktigt:
"Jo för feminism har ju med det att göra, jämställdhet och så", fortsätter hon och tittar irriterat på mig. Alltså denna människa. Zeus, ge mig styrka!
"Jo... jämlikhet och jämställdhet... det... det är inte riktigt... du vet... ehm... samma sak." Alma tittar på Emilia med stora rädda ögon medan hon trevande uttalar orden i ett försök att vara diplomatisk. Emilia tittar frågande på henne.
"Men för helvete", svär jag, kan inte hålla tillbaka min frustration. Vi har knappt ens börjat jobba med arbetet och redan håller de på att driva mig till vansinne! "Jämlikhet handlar om att alla människor är lika mycket värda oavsett ursprung, religion, hudfärg, sexuell läggning och så vidare. Jämställdhet däremot handlar om att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, enkelt förklarat. Det är det feminism handlar om. Frågor på det?"
Alma och Emilia sitter tysta och jag får nästan för mig att Emilia har krympt. Det vore nästan för bra för att vara sant om jag skulle lyckas knäcka hennes i vanliga fall onåbara ego.

Britt hämtar upp mig efter skolan och jag kliver in på passagerarsidan. Hon ser lika oengagerad ut som igår. Och jag, min idiot, är nervös. Efter femton fosterhem borde detta gå på automatik, min kropp borde inte tillåtas känna nervositet för detta, för min nästa fosterfamilj. Men det gör den och trots att jag försöker bemästra puls och tarmrörelser lyckas jag inte.
Britt stannar bilen utanför ett stort grått trähus med vita knutar. Adventsljusstakar och adventsstjärnor pryder pliktskyldigt fönstren tillsammans med julgardiner. De som bor här har även låtit pynta trädgården med ljusslingor kring enbuskar och träd. Eftersom det har fallit snö över slingorna ser det ut som att lyktor slingrats om buskarna. Vilket onödigt arbete.
"Här inne bor Göran och Lisette Dyrenhög", berättar Britt när hon kliver ur bilen. Hon hjälper mig med min lätta packning och börjar gå mot huset.
"Göran är mäklare och Lisette jobbar som psykolog. De har två söner, vet inte riktigt hur gamla de är", fortsätter hon monotont och ringer på dörren. "Det här är bra människor, Ebba", tillägger hon strängt och jag fattar vad hon menar. Sabba inte detta nu!
Dörren öppnas. En doft av mat löper ut genom den kring kvinnan som har öppnat. Hon är vacker är det första som slår mig.
"Hej Lisette, det här är Ebba Dahlénius", presenterar Britt med ett påklistrat leende. Den rödhåriga kvinnan ler, ett äkta leende. 'Snälla krama mig inte! Snälla krama mig inte!'
"Välkommen Ebba", säger hon och räcker fram handen som jag tacksamt tar emot. Kramar från främlingar är bland det obehagligaste jag vet.
Jag välkomnas in i huset tillsammans med Britt. Diskret sneglar jag i hallen, vilket Lisette måste ha sett för så fort jag har fått av mig skorna bjuder hon både mig och Britt på husesyn. Huset består av tre plan. Källaren består av en gillestuga med en mörk divansoffa, ett enormt badrum med både bastu och badkar. Två sovrum och ett hobbyrum samt en tvättstuga. Markplanet upptas av ett stort kök med öppen planlösning som löper ut i ett vardagsrum. Det finns också ett mindre sovrum, ett badrum med dusch och ett kontor. Paret Dyrenhögs sovrum är installerat på övervåningen tillsammans med sina söners respektive rum. Hur kan en familj behöva så här mycket utrymme?
Britt tackar för sig, antar att hon bara vill komma hem, och lämnar mig ensam med Lisette.
"Göran är i simhallen med pojkarna", berättar hon mjukt. "De borde komma hem när som helst."
Jag nickar utan att veta vad jag ska säga. Hon verkar vänlig, men kanske är det bara en fasad? Det vore inte första gången. Jag slår vad om att ytan krackelerar inom tre dagar.
"Jag tänkte att du kanske vill ha ditt sovrum i källaren, åtminstone till en början, så du känner att du har lite utrymme", förklarar hon försiktigt varpå jag minns ett av sovrummen nere i källaren med ljuslila tapeter, en bäddad säng, en byrå och en tom bokhylla. "Men det går givetvis att ändra om ifall du vill ha ett annat rum."
"Tack... det blir bra", hasplar jag ur mig. Det var länge sedan jag fick ett sådant här bemötande. Många är vanligtvis alldels för påflugna.

Jag är i mitt nya rum och håller på att packa upp när jag hör dörren öppnas på övervåningen, förmodligen Göran och sönerna. Jag blir osäker. Ska jag gå upp och hälsa på en gång? Eller är det säkrast att låta dem ta initiativet? Men jag behöver inte fundera särskilt länge förrän Lisette ropar på mig att det är dags för middag. Det vattnas i munnen och jag inser att jag är hungrig. Det är jag nästan alltid.
När jag kommer in i köket sitter barnen redan till bords. Mannen, som jag antar är Göran, står lutad mot köksön. Han ser bra ut, precis som sin fru. Han har varma bruna ögon och en atletisk kropp. Med ett strålande leende rätar han på sig och sträcker fram handen.
"Välkommen Ebba", hälsar han innerligt med ett leende som avslöjar hans smilgropar. "Göran heter jag. Ber om ursäkt för att jag inte var hemma och tog emot dig, men grabbarna har simskola på onsdagar och fredagar."
"Jag lovar att inte anmäla dig till socialen", svarar jag och bjuder faktiskt på ett leende som blir större när både han och Lisette skrattar. Vi sätter oss till bords varpå jag blir introducerad för pojkarna, Milton åtta år och Albin fyra år. De båda tittar på mig med ohöljd nyfikenhet medan deras föräldrar förser deras tallrikar med köttgryta och potatis. Mm... det doftar ljuvligt. När jag tar första tuggan hör jag hur Albin flämtar till.
"Mamma! Jag trodde nya familjemedlemmar inte hade tänder från början."

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-06 12:10
Besök:
35
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare