Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 8

Barnvakt

Jag hänger min nya jacka på kroken i hallen när jag kommit hem. Hem till familjen Dyrenhög. Hem.
Den är snygg, jackan. Snygg och varm. Underbart varm. Ljusgrå med mjuk fuskpäls på kapuschongen. Jag snörar av mig kängorna som också inhandlades igår, i samma ljusa grå färg som jackan. Mer än så blev det inte. Lisette hann inte handla mer än det nödvändigaste och beklagade sig för att vi bara han med skor och jacka, lovade att vi ska på riktig shoppingtur i morgon.
Skor och jacka... avsedda för vinter. Det är mer än jag upplevt på flera år.
När jag går in och möter Lisettes varma hälsning liksom skuttar det till i mitt bröst. Jag vill inte tänka på varför. Det här kommer inte hålla.
Hon och Göran pratar om kvällens middag. De ska gå ut med Görans jobb. Fy fan vad tråkigt!
"Du måste erkänna att det är typiskt din syster att ställa in bara två timmar innan", muttrar Göran buttert med händerna i sidorna. Lisette rycker på axlarna.
"Hon är nyförälskad", säger hon ursäktande. "Och Irina är det bästa som har hänt henne på länge."
Göran suckar, men höjer besegrat på händerna.
"Är det något som är fel?"
Vad hände där? Frågan kom ifrån mig. Varför skulle jag bry mig?
"Min syster ska ut med sin nya flickvän och kan inte sitta barnvakt i kväll", svarar Lisette vänligt. "Så stackars Göran får gå utan mig på sin middag." Ett retsamt leende formas på hennes läppar när hon iakttar sin man.
"Jag kan vara barnvakt."
Och vad fan hände där!? Det är som att munnen inte längre styrs av hjärnan.
"Menar du det?" Hoppfullheten i Lisettes röst speglas i hennes ögon och får min mun att svara helt självständigt.
"Självklart."

Okej. Vad i hela jävla helvete har jag gjort? Jag känner inte ens de här killarna och nu ska jag sitta barnvakt åt dem. Det måste ha hänt något uppe i hjärnan på mig. Kanske har jag fått en tumör. Eller en halv stroke.
Göran och Lisette har gett sig iväg så det är bara vi tre hemma. Göran sa åt mig att beställa hem mat från vilken restaurang vi ville.
Klockan är halv sex och jag är hungrig, så klart. Killarna sitter och leker snällt med bilbanan. Då kör vi igång den här urbota dumma idén.

Efter en halvtimme sitter vi i soffan framför TV:n i gillestugan med två pizzakartonger.
"Vi får inte äta mat här nere säger mamma och pappa", berättar Milton. Hans blick vandrar mellan pizzan och TV:n där jag har satt igång filmen "Bilar". Hans vilja skiner igenom hans argument. Nog ska jag lyckas med att få honom att vara lite olydig.
"Nu säger jag att vi får äta här nere", förklarar jag myndigt och mer självsäkert än vad som borde vara tillåtet. "Det kan väl bli en hemlighet mellan oss tre", tillägger jag konspiratoriskt och blinkar. Miltons ögon lyser upp av spänning. Stackars kille. Han kan inte haft många hemligheter för sina föräldrar. Albin ler förtjust. Han har smilgropar precis som sin pappa, fast de är mycket sötare på Albin.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-08 12:38
Besök:
190
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare