Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 9

Shopping

Tänderna slår mot varandra medan mina små händer skakar av köld.
Jag är kort. Så otroligt kort medan allt annat är högt och enormt. Så skräckinjagande stort. Människor, vuxna människor, passerar mig nära, invaderar mitt personliga utrymme. Alla gör det, men ändå är det som om jag vore osynlig. Kinderna är blöta och kalla, som om någon hållit i en isbit och låtit den smälta där.
Kylan är obarmhärtig, den kräver min kropp på värme. Det känns som att hjärtat pumpar ut iskristaller i blodådrorna. Det bultar så fort, så hårt.
Jag snyftar till. Så högt att jag skrämmer mig själv. Ingen annan blir skrämd. Ingen annan verkar ens ha hört mig. Ingen ser mig.
"Hej då lilla vän."
Jag tittar mig om. Det är fullt av folk, men jag ser inte vem rösten tillhör. Så mycket människor utan att jag verkar finnas.

Mina kinder är våta när jag vaknar med ett ryck. Det svider i mina ögon och en smak av salt ligger över min tunga. Hetsigt torkar jag bort det blöta med hjälp av täcket. Om någon sett mig nu skulle de tro att jag gråtit. Men jag gråter inte. Inte längre.

"Du behöver inte göra det här." Jag sitter i passagerarsätet bredvid Lisette i familjen Dyrenhögs stora bil. Det snöar kraftigt, enorma snöflingor kämpar mot vindrutetorkarna som ursinnigt glider längs rutan för att skapa fri sikt. Stora vitgråa snöhögar kantar vägbanorna och skvallrar om att plogen redan varit ute. Om det fortsätter i den här takten kommer snön säkert ligga kvar ända till augusti nästa år.
"Dina kläder är inte tillräckligt varma", svarar Lisette på sitt vanliga milda sätt och slänger en kritisk blick på mina byxor. "Dessutom verkar de flesta vara för små."
Det är inte så märkligt, men jag har inte funderat så noga på det. De två senaste familjerna jag varit hos slösade inte med pengar precis och verkligen inte på mig, problembarnet.
Det ekar av röster mot gallerians ljusa väggar när Lisette och jag kommer in genom entrén. Uppe i taket hänger ett nät av ljusslingor och på väggarna har man satt upp julkransar pyntade med röda rosetter och annat krimskrams. Ur varje affär spelas uttjatad julmusik, i gamla och nya versioner. Jag himlar med ögonen. Som om de uråldriga texterna skulle bli mer värda med en annan sångare och moderniserad melodi.
Jag följer med Lisette in i en klädaffär som är känd för sina dyra märken. Det måste vara hon som ska ha något härifrån.
"Ser du något du gillar, Ebba?", frågar hon och tittar på mig. Försiktigt sneglar jag på de överdrivet dyra kläderna, som lockar med sina mjuka tyger, glittrande paljetter och trendiga färger.
"Välj vad du vill så går vi och provar ihop sedan." Hon ställer sig och inspekterar en glansig blus, men jag bara tittar på henne. Är hon allvarlig? Vet hon inte hur mycket de här kläderna kostar? Men Lisette säger inget mer så med bultande hjärta rör jag försiktigt vid tygerna. Tänk att det kan finnas så mycket fint...

Jag skäms när jag går in i provrummet. Vet inte om jag någonsin har haft med så många plagg som nu. Några är för små, andra för stora. Men det värsta är att de flesta sitter helt perfekt.
"Kom ut och visa vad du provar för något", hörs Lisette utanför provrummet. Jag drar undan skynket och visar den stickade vita tröjan med blått motiv. Lisette ler stort.
"Så himla fin!", säger hon uppskattande, tar fram sin mobil och sätter igång en poplåt som nästan lyckas överrösta affärens "Feliz Navidad".
"Show me what you got girl!" Hon pekar på mattan som löper längs provrummen och bildar som en liten catwalk och avslutas mot en spegel.
Så himla fånigt, tänker jag, men ändå kan jag inte låta bli att skratta och går längs mattan. Plagg efter plagg så gör jag samma sak, går längs catwalken, följer Lisettes instruktion med svajande höfter, rak rygg, ena foten exakt framför den andra och smizing eyes.
"Glöm inte att posera framför publiken!", ropar hon efter mig. Publiken är spegeln det. Jag ställer mig med händerna i sidorna, sträcker på ena benet och slappnar av med det andra.
"Vänta på mig!", tjoar Lisette och springer fram till mig så vi båda poserar framför spegeln. Hon suger in kinderna och plutar fram läpparna så jag viker mig dubbel av skratt. Det här är verkligen en helt ny sida av den annars så allvarliga och väna psykologen.

"Det var inte meningen att det skulle bli så mycket", säger jag och tittar skuldmedvetet på alla kassar som står på golvet på fiket. Vi sitter vid ett runt svart bord, Lisettes med en latte och blåbärspaj och jag med varm choklad och en chokladbakelse.
"Men snälla grynet, det är verkligen ingen fara", säger hon och smeker över min handrygg. Jag stelnar till, ovan och vanligtvis obekväm med beröring.
"Gud förlåt", säger Lisette och drar åt sig handen. "Jag ber om ursäkt, jag tänkte mig inte för." Det hettar till i bröstet av hennes omtanke och lyhördhet. Har inte varit med om att någon faktiskt ber om ursäkt när de gjort mig obekväm.

Vi fortsätter shoppingen och det är roligare än jag kunnat föreställa mig. Medan Lisette fastnar i ett samtal med en bekant kikar jag in i gallerians guldbutik. Guld och silver blänker mot mig och vackra stenar skimrar pockande i butikens belysning. Framförallt ett par öronhängen fångar min uppmärksamhet. De är ganska enkla, små vita kristaller omslutna av guld.
"Du har inga hål i öronen."
Jag hoppar till, helt oförberedd på Lisettes närvaro. Hon tittar fundersamt på mig och sedan på butiken. Är jag verkligen så uppenbar?
"Vill du ha det?"
Jag rycker på axlarna, har ju redan fått så mycket. "Nej, eller alltså det är inte nödvändigt och..."
"Vill du ha det?", frågar hon igen och spänner milt blicken i mig. Hål i öronen... så himla ytligt och meningslöst. Ändå nickar jag.
"Då så."

När vi sitter i bilen på vägen hem försöker jag låta bli att spegla mig i bilens fönster som reflekterar glittret från de små diamanterna i mina öronsnibbar. Försiktigt sneglar jag på Lisette som sitter och sjunger till Mariah Carey. Jag vet att det här inte kommer hålla i längden. Jag vet ju det. Men trots det så är det något som börjat gro inom mig.
"Make my whish come true. All i want for Christmas is you..."

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-09 10:55
Besök:
154
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare