Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 11

En önskning att ångra

Jag står inne på skolans toalett och tvättar händerna när jag hör ett egendomligt ljud från ett av båsen. Det kan väl inte... Usch! Det låter som om någon kräks! Så jävla äckligt! Jag ser min näsa rynkas i spegeln, känner hur min egen mage reagerar på ljudet. Nog för att jag vet att min nuvarande familjekonstellation inte kommer hålla i längden, men om jag får vinterkräksjuka nu så kommer jag snart komma till ett nytt fosterhem, trots den fantastiska helgen. Det här måste varit den bästa helgen i hela mitt liv. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så... Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan.
Dörren till båset öppnas och ut kommer fröken Snygg-Och-Käck alldels grön i ansiktet. Jag täcker för min mun och näsa med mina händer.
"Gå hem med dig så ingen annan blir magsjuk", muttrar jag surt åt henne. Kan man bli mer självisk? Jag ignorerar hennes blängande blick och kliver snabbt ut ur toaletten. Fy fan så äckligt! Så kommer jag på mig själv att hon kanske inte alls är magsjuk utan att det har med hennes eventuella ätstörning att göra. Jag skakar på huvudet åt tanken att frivilligt vilja kräkas.

Min andra teori verkar stämma bättre än den om att hon är magsjuk. På samhällslektionen ser hon dessutom lite piggare ut, om än trött. Vi får tillåtelse att tillbringa hela lektionen åt vårt grupparbete om jämlikhet. Alma föreslår försiktigt att vi kan belysa begreppet innebröd genom att välja ut olika grupper i samhället som står utanför jämlikheten, varför det är så och hur man kan göra för att bryta det. Jo tack, smartskaft, så långt hade jag också tänkt. Jag och Alma brainstormar grupper medan fröken Snygg-Och-Käck skriver ner våra förslag.
"Kungafamiljen", muttrar hon tyst. Alma tystnar och tittar försiktigt på Emilia som yttrat orden. "Jag menar om det är någon som står utanför jämlikheten så är det väl kungligheter och sådana som typ är immuna mot lagen."
Förvånat höjer jag ett ögonbryn. Kan det verkligen vara sant att Emilia Törnqvist kan kläcka ur sig något som nästan verkar intelligent?
"Ni behöver inte se så chockade ut", säger hon och slänger med håret. Det slår mig att även Alma ser förvånad ut.
"Förlåt", säger hon snabbt och slår ner blicken. "Men det var en bra idé." Jag kommer på mig själv med att jag nickar och Emilia ser faktiskt lite... glad ut?

På kvällen hemma hos familjen Dyrenhög sitter pojkarna och skriver varsin önskelista. Eller rättare sagt försöker. Milton stavar någorlunda rätt även om han enbart använder sig av versaler, medan Albin skriver bokstäverna bakochfram så det knappt går att tyda vad det står. Om det är något han borde önska sig så är det en stavningsbok.
Göran, som varit och tränat, står nyduschad och rullar köttbullar.
"Ska du inte skriva en lista, Ebba?", frågar han medan han vickar på stekpannan. Jag skakar på huvudet, det har jag aldrig gjort.
"Men hur ska tomten veta vad du önskar dig då?", invänder Albin. Jag får bita mig i tungan för att inte avslöja för honom att det inte finns någon tomte. I stället rycker jag på axlarna och säger att jag inte önskar mig något speciellt.
"Något måste du väl ändå önska dig?" Göran tittar så bestört på mig att man kan tro att jag har sparkat på en kattunge.
Jag skakar på huvudet, men säger att jag ska fundera på det. Vågar inte säga att det jag önskar mest är att få stanna hos dem.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-11 12:06
Besök:
271
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare