Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 12

En i familjen

"Hej då, lilla vän."

Jag flämtar så högljutt och hetstigt att det svider i halsen. Samma dröm igen, även om häxan inte varit med på ett tag. Jag sätter mig upp och tittar på mina händer och ben, ser att de är lika långa och stora som igår. Klockan visar på halv tre.
På lite ostadiga ben vågar jag mig upp till köket och tar mig ett glas vatten, dricker medan jag ögnar ut genom fönstren. Ingen silvernatt i natt. Ingen måne och inga stjärnor.
Jag tappar nästan glaset när en mörk skugga skymtar i ögonvrån. Häxan!? Tack o lov så är det inte hon.
"Ninjor för mer oväsen än du", muttrar jag något generad när Görans ansikte lyses upp av utebelysningen.
"Jag ber om ursäkt", skrockar han. Han låter inte särskilt ångerfull. "Vad gör du uppe?"
"Mardröm", svarar jag, kortare i tonen än jag avsett.
"Något du vill prata om?" Det är en nonchalant fråga och även om han försöker släta över sin nyfikenhet genom också ta sig ett glas vatten så vet jag att den finns där. Han lutar sig bak mot diskbänken och tittar fundersamt på mig. "Jag har hört att mardrömmar reflekterar inre rädsla och oro", fortsätter han. Hans röst är så god och omtänksam, hans ögon så varma. Som om han ser rätt genom mig. Ett bekymmersamt leende tar sig form i hans ansikte. "Vad är du rädd för, Ebba?"
Jag är tyst. Alldeles tyst. Bara stirrar på honom. Känner hur det kvider i bröstet och bränner i ögonen. Han ser mig. Han ser mig. Jag biter mig i underläppen, vägrar ge efter den brännande känslan i ögonen.
"Att ingen vill ha mig."
Jag har aldrig sagt orden, inte ens vågat tänka dem. Trots det så är det min sanna rädsla, en rädsla som jag burit hela livet tror jag.
"Jag menar, mina egna föräldrar ville inte ha mig så varför skulle någon annan vilja det." Rösten kvävs i min hals. Känner mig utlämnad och helt blottad. Aldrig vågat lämna ut mig. Jag tittar på Göran som tittar på mig. Plötsligt har jag hans armar om mig. De är starka och trygga, jag njuter av den värme och trygghet han erbjuder, känner inte ett uns obehag. Känner att jag kramar tillbaka.
"Du är en i familjen, Ebba", viskar han. "Det är kanske tidigt att säga, kanske avskräckande, men vi vill ha dig. Lisette, Milton och Albin vill ha dig Jag vill ha dig."

"Jag kom på en grupp som vi kanske borde ta med."
Jag kväver en gäspning, är både fysiskt och emotionellt trött och tittar ointresserat på Alma.
"Vi kan faktiskt inte ha med alla grupper", svarar jag snäsigt. Som väntat blir hon alldeles röd om kinderna. För helvete!
"Berätta", säger fröken Snygg-Och-Käck med spelat intresse. Jag ser att hon är lika ointresserad som jag.
"Människor med psykisk sjukdom och ohälsa."
"De är väl inte mindre jämlika än någon annan", protesterar jag. Förvånande nog ger sig inte Alma utan fortsätter i stället med att något så enkelt som att handla kan vara ojämlikt eftersom det tydligen kan orsaka så mycket stress och ångest att folk inte orkar gå in i en mataffär.
"Ja, eller anorektiker som är rädda för att folk ska kasta kalorier på dem", tänker jag högt och tittar på Emilia. Till min belåtenhet ser jag hur hon blir alldeles röd om kinderna. "Folk med ätstörningar borde skämmas. Hålla på att svälta sig för att passa in i vårt ytliga samhälle medan folk faktiskt svälter på riktigt i världen."
Utan ett ord reser sig Emilia upp, tar sina saker och går. 1-0 till mig.
"Hur kan du säga så?" Almas ord skär som ett piskrapp. Var fick hon luft ifrån?
"Det är ju så", svarar jag skarpt och förväntar mig att hon ska vika undan med blicken. Men det gör hon inte. Hennes blick är fast och hård.
"Det är det ju absolut inte. Anorexia handlar inte om att vara ytlig. Det handlar om att vara sjuk. Att tro att man är stor fast man är smal och underviktig. Som en slags vanföreställning av sin egen kropp. Man ser sig inte som man är."
Det var nog det längsta jag har hört Alma prata i ett stycke. En obehaglig känsla tar sig form i min mage. Kan jag ha fel? Kan jag har gått för långt? Kan Alma Hertz, av alla världens människor, gett mig dåligt samvete?

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-12 06:41
Besök:
315
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare