Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 13

Dåligt samvete

Jag sitter i aulan tillsammans med mina jämnåriga skolkamrater. Det är onsdagen den trettonde december. Lucia med andra ord. Tänk vad jag inte har sett fram emot detta. Sitta och trängas i en lite för liten aula med högljudda röster. Om bara Luciatåget ville komma så det kunde ta slut så jag kan leta reda på Emilia och be om ursäkt. Jag debatterade med mig själv i natt om hur jag skulle göra. Almas ord slog ordentligt rot i mig av någon anledning och jag avskyr den här känslan som liksom gräver i mig, så jag vill ha det gjort så fort som möjligt.
Strax dimmas ljuset ner i salen så det blir alldeles mörkt. Rösterna kring mig tystas och folk omkring mig vrider sig i bänkarna för att få en första glimt av de vitklädda zombiesarna. Så smått börjar man se blyga sken av ljusen innan tåget uppenbarar sig
"... då i vårt mörka hus stiger med tända ljus, Sankta Lucia, Sankta Lucia...", ljuder det i aulan med Emilia, självklart, i spetsen i form av Lucia. Hon ställer sig längst fram på scenen medan tärnor, stjärngossar och pepparkakor fyller upp utrymmet bakom henne.
Jag fnyser. De sjunger i stämmor, som om det skulle kunna göra det hela mer intressant. Jag börjar nästan tycka att det är bra att jag inte hunnit be fröken Snygg-Och-Käck om ursäkt än. Som om hon ens skulle bry sig om mina åsikter över huvudtaget. Hon kan stå där och se så nöjd ut med sig själv och sin väna stämma. Fast när jag tittar lite mer noggrant på henne så ser hon inte så nöjd ut, utan faktiskt mer obekväm. Antagligen är den där kronan inget vidare skön att ha på sig, reflekterar jag skadeglatt.
Men min elakhet tonas ner allteftersom de sedvanliga sångerna sjungs igenom. Emilia ser bara mer och mer obekväm ut, försöker vrida och vända diskret på sig medan hennes ansikte bara blir mer likt nattlinnet hon har på sig.
"... skiner på barnet i stallets strå, och de vakande fromma..."
Jag hör mig själv flämta till när jag ser hur hennes ben viker sig under henne samtidigt som hennes ögon börjar rulla.

Luciatåget fick, efter mycket om och men, fortsätta utan Lucia. Några lärare försökte varsla ut Emilia ur aulan utan för mycket uppmärksamhet och trots oroliga och nervösa protester fick tärnorna, stjärngossarna och pepparkaksgubbarna fortsätta på egen hand.
"Alltså jag blev så rädd när Emilia svimmade", hör jag hennes kompisar prata när vi sitter i matsalen. Den omtalade har inte synts till under hela förmiddagen, utan fått ligga hos skolsköterskan.
"Eller hur! Hela aulan hade ju kunnat börja brinna", svarar Jessica Suggart dramatiskt. Sedan sänker hon rösten. "Inte för att vara sådan, ni vet, men tycker inte ni att det typ känns onödigt att hon fick vara Lucia? Det är så klart svintråkigt att hon svimmade och så, men man kanske inte ska vara Lucia om man inte tål trycket liksom."
Tjejerna kring henne hummar instämmande. Vilka kompisar.

Det är bäst att få det här avklarat, resonerar jag med mig själv när jag knackar på hos skolsköterskan. När ingen öppnar tar jag tag i handtaget och släpper in mig själv.
Emilia ligger på bristen. Det röda i hennes ögonvitor avslöjar att hon har gråtit. Jag kan tänka mig att det tar på egot att svimma inför hela skolan, eller åtminstone hela åttan.
"Så... mår du bättre?", frågar jag och blir med ens osäker. Jag skulle ju bara komma hit och säga förlåt. Inget mer.
"Du är ju så smart, Ebba. Du om någon borde ju veta att anorexia går över efter en god natts sömn", fnyser hon sarkastiskt och himlar med ögonen.
"Ja... jag borde inte ha sagt så. Förlåt."
Så, nu är orden ute. Jag har sagt mitt. Jag kan gå. Ändå gör jag inte det när jag ser att Emilias ögon blir blanka.
"Jag önskar att det var det", säger hon med darr på rösten. "Åh fan vad jag önskar att jag hade anorexia eller något." Mina ben styr mig mot stolen som står bredvid britsen och trots min hjärnas protester sätter jag mig där.
"Vad är det som är fel då?" Jag iakttar henne försiktigt, granskar hennes kropp. Den ser ut precis som vanligt förutom att den verkar stel och spänd med armarna som en sköld över bröstet.
Emilia fnyser igen. "Som om du skulle bry dig." Vilket hon har rätt i. Jag bryr mig ju inte så varför sitter jag kvar?
"Jag har ett foster i min kropp."
Jag stirrar på henne. Tror nästan att jag har hört fel. "Är du med barn!?"
Hon tittar ilsket på mig medan hennes tårar trillar nerför kinderna. "Nej, det är inget barn, bara ett foster."
Jag kan inte låta bli att titta på hennes mage, men den är lika dan som vanligt. Eller? Jag brukar inte inspektera Emilias kropp, eller någons kropp heller för den delen, särskilt ingående. Inbillar jag mig att det ser ut som en liten, liten knappt märkbar svullnad under tröjan?
"Hur långt gången är du? Vem är det som..." Mina ord tystnar. Jag borde inte vilja veta det här. Emilia tittar på mig som hon tänkt samma tanke.
"Det spelar ingen roll. Skolsköterskan har gått iväg för att ringa kvinnohälsovården", säger hon i stället och skjuter trotsigt ut hakan. Som om jag skulle ha några invändningar.
"Okej, det är väl bra?", mumlar jag, utan att veta hur hon förväntar sig att jag ska reagera.
"Du tycker förstås att jag inte skulle bli en bra mamma", snäser hon då. Ett område som jag verkligen har noll koll på.
"Jag tycker att du är för ung för att bli mamma", svarar jag och rycker på axlarna. "Du är faktiskt bara fjorton år."
Emilia begraver ansiktet i sina händer. "Jag vet."

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-13 12:18
Besök:
220
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare