Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 14

Inte kompisar

Hur har hon lyckats hålla tyst om det här? Graviditetsrykten brukar ju sprida sig snabbare än förkylningsvirus.
Himlen är fortfarande mörk, men molnfri, så några stjärnor glimrar fortfarande tappert när jag är på väg till skolan. Det riktigt knastrar under skorna och hade jag inte bott hos familjen Dyrenhög hade jag med all säkerhet varit stelfrusen. Men det är jag inte. Visserligen biter det i kinder och näsa, men i övrigt så är jag varm trots att tempen ligger långt under nollan. Jag tror inte att jag någonsin blivit så väl omhändertagen av någon någonsin. Det är nio dagar sedan jag kom till dem och ännu har inget förstörts. Det verkar inte ens som att de ångrar sig att de tog sig an mig. Kanske, bara kanske... har jag hittat hem... mitt hem.

Jag är på ovanligt bra humör idag trots mina irriterande klasskamrater. Emilias allierade svärmar kring henne, frågar om och om igen hur hon mår, att hon var den snyggaste Lucian trots det som hände och att hon ska säga till om hon behöver något. Jag vill kräkas. Inte för att jag tycker så mycket om Emilia, men vad i helvete. Hur falsk får man bli egentligen? Där satt hennes "vänner" igår och snackade mer eller mindre skit om henne och nu kretsar de runt henne som om hon vore solen själv. Patetiskt, det är sådana rövskallar som hamnar i såpor som Paradise Hotel och Big Brother.
Emilia verkar nära på lättad när vi sätter oss i våra grupper under samhällskunskapen.
"Hur mår du idag?", frågar Alma, lika försynt som man kan förvänta sig.
"Det är fint, kan vi bara börja jobba?", snäser Emilia åt henne och slår upp sitt anteckningsblock.
"Du kanske kan vara lite trevlig?", fnyser jag åt fröken Snygg-Och-Käck. Alma stod ju faktiskt upp för henne häromdagen. Inte för att hon vet om det, men ändå, och inte för att jag bryr mig särskilt, men Alma försöker ju bara vara lite snäll.
Både Alma och Emilia tittar på mig med samma blick. Visst, jag kan inte bli beskylld för att vara världens gulligaste tjej, men kom igen.
"Och vad ska du göra om jag inte är det? Berätta min hemlighet för hela skolan?" Emilias blick är mörk och utmanande. Jag himla med ögonen.
"Som om jag skulle slösa energi på att börja sprida meningslösa rykten", avfärdar jag sanningsenligt. Då finns det betydligt bättre och viktigare saker som jag kan lägga min tid på.
Vi sitter i skolans bibliotek framför en dator där vi ska skapa vår presentation till nästa vecka. Det är sällan mycket folk här och är därför en plats jag ofta besöker för att få lite lugn och ro. Hade det inte varit för Emilia och Alma hade jag faktiskt njutit att vara här i stället för i klassrummet. Jag märker hur Almas blick far mellan mig och Emilia utan att hon säger någonting. Varför kan hon inte bara fråga? Hon tjänar ju ingenting på att hålla klaffen. Men nej, trots att nyfikenheten brinner i hennes ögon så yttrar hon inget. Jag rycker på axlarna. Det är inte min sak att berätta.

Jag är inte på lika gott humör när skoldagen äntligen är slut. Aldrig ska man få vara riktigt glad.
"Ebba! Vänta!"
Jag stönar irriterat, drar ner farten utan att stanna helt. Vit rök stiger ur Emilias mun när hon kommer fram till mig.
"Skolsköterskan lyckades fixa en tid åt mig i morgon."
Det tar några sekunder innan jag förstår vad hon pratar om. "Okej. Det var ju bra." Varför skulle jag vilja veta det?
"Alltså, det vore typ schysst om... ja men du vet." Hon flackar med blicken medan orden snavar ur hennes mun.
"Men kan du bara säga vad du vill", suckar jag, har inte lust att gissa mig till vad hon vill få fram.
"Kan du följa med?"
Ögonbrynen flyger upp i pannan på mig. Jag? Skulle jag följa med när hon gör abort? Varför frågar hon mig?
"Du kanske borde be någon av dina kompisar?" Det är tänkt som ett förslag, men låter mer som en fråga. Det självklara valet i en sådan här i sitation borde ju vara att ta med en kompis. Eller?
Emilia rycker på urskuldande på axlarna. "Jo, jag vet, men... Ebba, du vet ju hur de är. Skulle jag säga något till dem så skulle hela skolan få reda på det."
Det är alltså så hon har lyckats slippa ryktena. Genom att inte anförtro sina kompisar. Är det inte det man har kompisar till? Att berätta och bevara hemligheter tillsammans?
"Jag fattar att du tycker att det här är skumt, men... jag har ingen annan att fråga. Mina föräldrar skulle typ döda mig och man snackar så mycket skit i släkten." Med bedjande blick tittar hon på mig. "Snälla Ebba. Jag ska vara där klockan tio i morgon och skolsköterskan lovade att hitta på en ursäkt till vår frånvaro."
Så hon har redan pratat med skolsyster om det. Och förväntar sig att jag ska skita i skolan för hennes skull.
"Du, jag skulle inte räkna med det om jag var du", säger jag och går.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-14 12:23
Besök:
44
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare