Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 15

Besvikelser

Vad fan gör jag här?
Det är ett duvblått enkelrum, luktar rent och sterilt. Det luktar illa konstigt nog. Det är som att det inte finns någon doft i lukten, men ändå så får den mig illa till mods. Hade det inte varit för Lisette så hade jag inte varit här. Hon kom ner till mitt rum igår efter middagen och frågade hur det var med mig. Det var inte ens lönt att ljuga och utan att avslöja några viktiga detaljer berättade jag om min klasskamrat och hennes bekymmer. Lisette lyssnade noga och sa åt mig att göra det som kändes rätt för mig, att hon inte hade några invändningar om jag hoppade över skolan idag. Samtidigt som hon sa att jag inte skulle ha dåligt samvete om jag inte följde med till sjukhuset. Det var upp till mig.
Det är tveksamt om jag gjorde rätt, men nu är det för sent att ändra sig. Emilia ligger i sängen, ombytt till en blå nattskjorta och tittar sig om med stora ögon. Hon är inte så duktig på att dölja sin rädsla.
Varför är jag ens här? Vad ska jag säga? Vi är inte kompisar så varför sitter jag inte och har mattelektion i skolan?
"Det är Timmys."
Jag hoppar till där jag sitter i fåtöljen bredvid sängen, oförberedd på hennes röst. Det är så tyst. Man kan höra lite försiktigt slammer och någon som säger något, men förutom det är så är det tyst.
"Vem är det?", frågar jag, försöker fylla den öronbedövande tystnaden
"En kille. Han är äldre. Vi träffades på en fest. Jessica hade hört någon snacka om sin kusins kompis bror eller något... så vi gick dit." Hennes ögon tåras, underläppen darrar. Han var så sjukt snygg. Äldre, men så himla snygg! Jag blev så glad och kände mig så grymt sexig när han kom fram och började snacka med mig. Liksom att jag hade fått en sådan som honom på kroken."
Jag borde tänka hur ytligt det lät. Ytligt och fånigt. Men det gör jag inte, bara lyssnar.
"Jag gav honom min oskuld, det kändes liksom rätt på något vis. Och han var schysst. Han gick ner på mig och såg till att jag hade det skönt. Det gjorde inte ens ont. Så vi fortsatte att träffas och jag... jag blev så himla kär i honom."
Hon snörvlar lite och jag räcker henne lite papper som hon snyter sig i.
"Jag trodde faktiskt att han var kär i mig också. Han sa att jag var så fin och skön att ha sex med. Att jag inte var jobbig som han ex. Så när jag fattade att jag var med foster så... jag trodde verkligen att han skulle hjälpa mig på något sätt. Att vi skulle lösa det tillsammans. Men han blev arg, sa att han hade dragit ut den i tid. Jag fick skylla mig själv när jag ligger runt menade han. Gör vad du vill, men jag kommer inte finnas med i bilden, sa han."
Vilket jävla kukhuvud! Kanske borde Emilia skylla sig själv. "Dra ut den i tid", vilken klyscha. Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Att bli så utlämnad av någon som man faktiskt tror älskar en, eller i alla fall tycker om en. Men det är så livet är, fullt av besvikelser.
"Hur gammal är han då?", frågar jag utan att märka att jag håller hennes hand.
Emilia tittar skamset på mig, biter sig i underläppen. "Trettiotvå."
Först tror jag att hon skojar. Trettiotvå!? Det är ju typ en gubbe! Avsmaken sköljer över mig, men precis när jag öppnar munnen kommer det in två sköterskor.
"Vi ska köra dig till operation nu, vännen", säger den ena av dem. Emilia rättar till sig i sängen medan de drar upp grindarna.
"Du får tyvärr inte följ med", säger hon till mig med ett beklagande leende. "Men jag lovar att jag kommer in till dig så fort jag får veta något nytt.

Tiden sniglar fram. Jag har satt på TV:n i rummet som visar något matlagningsprogram. Min blick vandrar mellan skärmen och klockan. Det är drygt en timme sedan Emilia åkte upp till operation. På Google står det att en kirurgisk abort tar tio till tjugo minuter att göra. Så vad tar så lång tid? Tänk om de har gjort något fel? Ligger hon och förblöder på operationsbordet? Tänk om de har misstagit henne för en annan patient så hon får en superavancerad hjärtoperation i stället? Den ena tanken värre än den andra maler fram.
När klockan är tolv kommer det in en sköterska med en matbricka till mig. Jag har aldrig haft så lite aptit som nu.
"Har det hänt något? Varför är hon inte nere än?" Min röst låter pipig och orolig. Sköterskan skakar lugnt på huvudet.
"Allt har gått bra, men jag fick rapporterat till mig precis att hon fick ett blodtrycksfall på uppvaket, så det är därför hon inte har kommit ner ännu." Jag tar ett djupt andetag. Så hon har i alla fall inte förblött, tänker jag och skriver in "blodtrycksfall" i Googles sökruta på mobilen.

Emilia ser piggare ut än jag väntat mig när hon äntligen blir inkörd i rummet. Hon har färg i ansiktet och glans i ögonen. En droppåse hänger på hennes säng vars slang försvinner in under täcket.
"Hur mår du?", frågar jag och granskar henne noga.
"Bra faktiskt", svarar hon lite hest, men med ett leende. Jag sätter mig på sängkanten och tar hennes hand i min.
"Tack för att du är kvar."

På kvällen ligger jag i soffan i gillestugan, känner mig helt slut. Lisette och pojkarna är på övernattning med simskolan i badhuset.
"Du ser trött ut", säger Göran när han kommer ner med en skål med godis. Vi lagade mat ihop innan, biff med bea. Det var bland det godaste jag har ätit och Göran berättade om sina lustigaste fastighetsförsäljningar. Det var alltifrån berusade säljare, nakna älskare som man hittat i garagen till att säljarna börjat renovera lagom till visningen.
"Mm... det har varit en lång dag", gäspar jag och sluter ögonen, trygg och varm. Tror jag.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-15 11:59
Besök:
226
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare