Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 18

Ensam mot världen

Jag gick inte upp till middagen igår. Ingen tycktes bry sig. Eller jo, Milton och Albin kom ner till mig titt som tätt och knackade på min dörr, tyckte att jag skulle komma ut och leka med dem. Jag vägrade och hade ställt byrån framför dörren så de inte kom in när de ryckte i handtaget. Till slut gav de upp. Ingen mer kom.
Vad trodde jag egentligen? Jag vara bara korkad som hade hoppats att familjen Dyrenhög skulle vara annorlunda, att de faktiskt brydde sig om mig. Varför hade jag börjat tro och hoppats på något annat? Så himla dum i huvudet! Jag om någon borde för i helvete veta att förr eller senare så skiter det sig. Förr eller senare så krackelerar det.
Jag struntar i att äta frukost, smög mig upp i natt och snodde med mig mat. Jag försökte även hitta pengar, men som de moderna människor Lisette och Göran är så var det enda jag hittade en femtiolapp.
"Hej då", mumlar jag när jag kliver genom ytterdörren. Jag har lyssnar inte på om de svarar, stänger dörren så snabbt jag kan. Den öppnades inte efter mig, som en liten del av mig trott att den skulle göra.
Jag rättar till väskans axelband. Den är tung.

"Alltså, får jag inte den senaste Iphonen kommer jag aldrig mer prata med dem!"
"Eller hur! Mina föräldrar har lovat mig att jag ska få den, men de har inte sagt när. Jag hoppas fan att det blir senast julafton för annars jävlar."
Det är mattelektion, vilket är synonymt med att man får prata och fnittra så mycket man vill. Vår mattelärare är totalt avtrubbad och verkar ha gett upp hoppet om mänskligheten för länge sedan. Jag försöker koncentrera mig på talen. Vanligtvis brukar jag kunna stänga ute allt tjafs, men inte idag. Tjattret stör mig som grus i skon.
"Jag hoppas verkligen att jag får den där Valentino-parfymen som luktar vanilj", maler suggan Jessica Suggart med sin vippande uppåtnäsa. "Jag tror att Timmy skulle gilla det."
"Värt ett försök", fnittrar Aneesa.
"Men kan ni hålla käften!" Jag kan inte hålla mig längre. När läraren är så pass ointresserad får väl jag säga ifrån. Tjejerna hoppar till och tittar på mig. Det är det vanliga gänget, Emilias kompisar. Emilia, som inte har deltagit i deras konversation tittar på mig hon också.
"Som om du kan bestämma det", fnyser Suggan och slänger med håret. Jag tittar bort mot vår lärare som bara glor uttråkat på oss.
"Du behöver inte skrika, Ebba", säger han i ett halvhjärtat försök att verka lite auktoritär. Men vad fan! Här försöker jag plugga och får bara skit när jag säger åt fjortisarna att hålla klaffen! Utan att tänka mig för ställer jag mig upp.
"Jo, det måste jag eftersom du inte tar ditt förbannade ansvar som lärare. Visa lite ryggrad för helvete!"
Jag smäller igen dörren bakom mig. Jävla rövskallar!
"Ebba! Nu kommer du hit!" Matteläraren ryter åt mig och det är nog faktiskt första gången som jag hört honom ryta. Utan att säga något höjer jag handen och visar honom mitt långfinger.

Jag har aldrig skällt på en lärare. Visst har jag blivit arg och irriterad och haft mina debatter med dem, men aldrig har jag skällt på dem. Fast det var fan i mig på tiden!
Skoldagen fortsätter sedan som vanligt, men jag märker hur mina klasskompisar viskar om mig. De får väl tro och tycka vad de vill.

Jag stannar så länge jag kan. Skolan stänger sex på kvällen för eleverna. Tiden spenderar jag i biblioteket som ekar tomt. Men tiden flyger bort och snart måste jag gå därifrån.
Ute är det kallt och stjärnklart. Jag börjar bli hungrig. Måste tänka ut vart jag ska sova i natt för jag vägrar att gå tillbaka till familjen Dyrenhög.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-18 12:39
Besök:
256
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare