Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 19

Varför?

Bryskt flödar ljuset. Jag blinkar yrvaket och försöker orientera mig. Först har jag ingen aning om var jag är, men när jag hör fotsteg eka i trapphuset minns jag det alldeles tydligt.
"Vad fan..?" En gubbe i morgonrock och tofflor gör sig synlig på sista trappavsatsen. Han har en cigarett i munnen och den sunkiga morgonrocken avtecknar sig mot en stor ölmage. Jag blir omedelbart klarvaken och sätter mig upp för att plocka ihop mina saker, försöka dölja de spår som avslöjar att jag har sovit där på det kalla golvet i natt. Men gubben är snabbt nere.
"Vi vill inte ha något slödder som smutsar ner!", ryter han i mitt ansikte. Ska han säga, tänker jag, för han stinker av cigaretter och öl.
"Jag har bara sovit här, inte mördat någon", fnyser jag. Då blir han alldeles röd i ansiktet, grabbar tag i håret på mig och dunkar mig i väggen.
"Din lilla slyna!", morrar han. En tjock åder bultar i hans ena tinning. "Ut härifrån och våga inte komma hit någon mer gång!"
Jag måste hålla för andan för att inte kvävas av hans vidriga andedräkt, men plockar snabbt upp mina saker och skyndar mig ut i den kalla luften. När jag vänder mig om ser att jag gubben står kvar i dörren. Hoppas den där ådren spricker.

När jag kommit utom synhåll från ingången till lägenhetshuset tar jag på mig mina ytterkläder. Jag är alldeles stel och öm i kroppen, ovan att sova på stengolv. Kallt var det också, men det är ännu kallare ute. Jag slår händerna om armarna, försöker göra mig varm och hoppar lite. Det är fortfarande tidigt, stjärnorna gnistrar mot den mörka himeln och få fönster är upplysta. Aldrig har jag nog längtat till skolan så här mycket. Skoldörrarna öppnar inte förrän sju, men jag bestämmer mig för att börja gå dit. Det är inte som att jag har något bättre att göra.

Min kropp välkomnar värmen när jag äntligen får komma in och efter jag har lagt in mina saker i skåpet letar jag upp ett varmt element som jag pressar mig mot och lägger händerna på.
Varför är det ingen som vill ha mig? Varför ville inte mina föräldrar ha mig? Jag är ett problembarn nu, men var det sådan jag föddes? Ämnad att bli ett problembarn? Tankarna har alltid spökat där, det var värre när jag var liten. Nu, när jag är äldre, lyckas jag oftast ignorera dem. Men inte idag. Vad var det jag gjorde för fel? Var jag bara till besvär? Det enda jag vet om mina biologiska föräldrar är att de heter, eller kanske hette, Emma och Sune Dahlénius. De lämnade mig när jag var tre år, alldeles ensam i den lägenhet vi bodde i. Det är inget jag minns utan ha fått återberättat av dem på soc. Tydligen hade jag skrikit, slagit i skåp och väggar så till slut hade en granne larmat polisen med misstanke om barnmisshandel. Men när de fått upp dörren hade jag varit där ensam.
Som sagt, jag minns inget av det där. Mitt första minne är inte något jag såg eller hörde. Mitt första minne är hunger och ensamhet.

När jag är tillräckligt varm går jag in på skolans toalett för att tvätta mig och borsta tänderna. I spegeln ser jag hur något blänker i mina öron. Öronhängena. Med häftiga rörelser frigör jag öronen från dem och kastar dem i sopppåsen bredvid handfatet. Hoppas att hålen växer igen.
Magen kurrar trots att jag snodde med mig mat från familjen Dyrenhög, men jag vågar inte äta mig mätt på det. Eftersom det snart är jul och nyår kan ingen veta hur länge det dröjer innan jag blir utredd för ett nytt fosterhem. Att gå dit innan är ingen idé för vem vill ha en främmande unge lagom till familjehögtiderna? Vem vet, jag kanske inte ens får ett nytt fosterhem utan blir placerad hos Dyrenhögs igen. Då kan jag lika gärna ta hand om mig själv. Jag är trots allt fjorton år och ingen liten barnrumpa.

"Verkar som att någon var hungrig idag."
Den hånfulla kommentaren kommer givetvis från Suggan som sitter vid matsalsbordet med sina allierade. Det är ont om plats i matsalen idag varpå jag tvingats sitta med fjortisarna. Jag tittar ner på min tallrik där jag lassat på ett stort berg av risgrynsgröt. Av allt de kan servera så väljer de att laga risgrynsgröt till skolans näst sista dag innan jullovet.
"Hon kanske är släkt med tomten", föreslår Aneesa i lika hånfull ton. Jag himlar med ögonen, struntar i deras kommentarer och fortsätter äta.
"Ja, annars lär hon ju själv kunna vara tomte snart om hon ska hålla på att äta sådär", fnittrar Suggan och ett elakt fniss sprider sig i gruppen. Jag låter dem hållas, vet att jag inte är i närheten att ens vara mullig.
"Nej men! Har skolans besserwisser inte något att säga?", skrattar Aneesa tillsammans med sina kompisar.
"Om det förgyller er dag att försöka mobba mig så varsågoda. Själv föredrar jag att inte slösa tid och energi på en grupp intelligensbefriade hönshjärnor." Jag ler mot dem, får precis den reaktion som jag väntade mig: trumpna, osäkra och tysta. Jag tuggar min gröt, nöjd med mig själv.
"Alltså det är inte konstigt att ingen vill vara med dig när du är en sådan jävla bitch", lyckas Suggan kläcka ur sig.
Jag slutar äta och tittar på henne, känner hur något river till inom mig. Fan. Den visste vart den tog, vilket så klart Jessica Suggat ser.
"Eller vad säger ni?", flinar hon triumferande medan hennes kompisar nickar medhållande. "Det är inte direkt kärnfysik att fatta varför du typ har bott i hundra fosterhem."
Det där är ovanligt elakt, till och med för att vara från Suggan. Jag sväljer hårt, försöker dölja hur rätt hon har. Tjejerna fnittrar högt och triggar Jessica till att fortsätta.
"Ingen skulle bli förvånad om dina riktiga föräldrar..."
"Håll käften för fan!"
Orden är som piskrapp, skär genom luften. Ledaren, fröken Snygg-Och-Käck, Emilia Törnqvist, som suttit tystlåtet blänger nu på Suggan. Det blir alldeles tyst. Jessica tittar förvirrat på sin kompis.
"Men alltså hon är ju ett fosterbarn", försöker hon försvara sig. "Det är ju liksom bara fakta."
"Och det är bara fakta att människor som du bevisar att Gud inte finns." Hennes röst är sylvass, blicken hård och munnen som ett streck. Alla tittar förvånat på henne, jag också. Vad fan är det som händer? Ingen och jag menar verkligen ingen har någonsin stått upp för mig! Något händer i gruppen. Allt som tidigare varit självklart, vem som är vem, vem som gör vad, ändras helt plötsligt. Tjejerna tittar osäkert på varandra. Den enda som är lugn och vet sin plats är Emilia.
"Eller hur tjejer", säger hon och tittar på sina allierade, höjer auktoritärt på ett ögonbryn. Det är dags för dem att välja sida. Suggan eller hon.

När skolan stänger vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vart ska jag sova i natt? Jag vågar inte gå tillbaka till lägenhetshuset med gubben i. Men det är ett av de få lägenhetshusen som inte har kodlås här i Torneby. Och jag har inga pengar som jag kan få sova på hotell eller motell för.
Månen skiner ner mot marken så snön glittrar så där vackert som jag gillar. Det är kallt. Riktigt kallt.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-19 12:04
Besök:
226
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare