Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 20

Tänk fisk

Jag har varit vaken större delen av natten. Det finns ett övergivet hus vid stationen där jag först gick för att få tak över huvudet, men jag stannade inte länge. Tiggare, hemlösa och alkoholister fyllde huset, både med sig själva och sina lukter. En gubbe satt i en vrå och tittade på mig med handen innanför byxorna. Jag vågade helt enkelt inte stanna.
Staden är alldeles livlös såhär dags på dygnet, endast bagerierna har öppet. Även Berts Brass ser jag när jag går förbi och kommer ihåg att de har börjat servera frukost där. Magen kurrar, vill ha mat. Min matsäck är snart slut och jag vet att femtiolappen som jag snodde hos Dyrenhögs inte kommer räcka till mycket. Jag kikar in genom ett fönster och ser Yosef. Den mannen måste jobba dygnet runt för han verkar alltid jobba sent på kvällarna, men är ändå den som öppnar på morgonen dagen efter.
Det är inte mycket folk där än, bara två vägarbetare som.
Jag rycker till när det knackar på fönstret. Det är Yosef, som måste ha teleporterat sig dit, och vinkar att jag ska komma in. Inne på gatuköket är det varmt och behagligt, jag tar ett djupt andetag och andas in doften av matos.
"Varför är du redan vaken?", frågar Yosef på sin välbekanta brytning och placerar mig vid ett bord. Utan att vänta på svar tar han fram en meny. Jag rycker bara på axlarna och skakar på huvudet, berättar att jag inte har några pengar. Eller ja, femtiolappen, men den tänker jag spara.
"Julklapp, från mig till dig", svarar han då med en axelryckning och blinkar med ena ögat.

Mätt och varm kommer jag till skolan. Det är idag vi i klassen ska persentera våra begrepp. Alma biter sig nervöst i underläppen medan vi väntar på Mats.
"Jag hatar att hålla i presentationer", mumlar hon för sig själv. Jo, det är ingen hemlighet. Varken jag eller Emilia kommer bli förvånade om hon sänker vårt betyg på grund av sin oförmåga att prata inför folk.
"Låtsas att vi bara övar då", säger jag till henne för när vi gått igenom presentationen har hon inte stammat eller vacklat en enda gång.
"Men de andra sitter ju där", säger hon ängsligt. "Tänk om de skrattar åt mig eller tycker att jag inte kan det här."
"Om det är det värsta som kan hända så är det väl inte så jävla farligt." Emilia sätter sig med oss. "Du är ju liksom ingen president."
"Exakt", håller jag med. "Varför tvivlar du på dig själv? Du kan ju det här." Jävla människa att vara nervös fast hon är riktigt duktig.
"Jag kanske får hjärnsläpp", muttrar hon då med blicken i golvet. Jag suckar.
"Tänk att du är en fisk i ett akvarium", föreslår Emilia. Både jag och Alma tittar frågande på henne. Hur fan ska det hjälpa?
"Ja, men en fisk simmar ju lika bra i havet som i ett akvarium. Trots att folk glor på den."
Det var som sjutton! Det var ju faktiskt en bra jämförelse. "Tänk fisk."

A. Vi fick A på vår presentation, trots att vi hade Alma Hertz med i vår grupp. Bara det att vi inte blev underkända med hennes medverkan känns som en seger. Så får vi ett A! Jag kan inte låta bli utan göra high five med dem båda.
"Vi är grymma eller vad!", skrattar Emilia, dunkar handen i ryggen på Alma. "Jag sa ju det! Tänk fisk!"
Lättat skrattar Alma. "Ja, det funkade faktiskt."

Märkligt nog sätter sig både Alma och Emilia hos mig vid lunch. Eftersom det är sista dagen före lovet bjuds det på julbord, vilket är perfekt eftersom valmöjligheterna är större.
"Skål för oss", fnittrar Alma med sitt glas julmust höjt.
"Bra jobbat", säger jag och menar det när glasen klinkar mot varandra. Både Alma och Emilia har överraskat mig. Emilia har visst mer innanför pannbenet än fest och smink medan Alma faktiskt har en ryggrad. Kanske har jag varit lite orättvis mot dem?

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-20 06:39
Besök:
40
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare