Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 21

Silvernatt

Det är första dagen på jullovet. Första sovmorgonen för de flesta. Ett flertal klasskamrater som åker bort för att fira jul hos släktingar, för att åka skidor eller för att dansa kring granen i en pool i Thailand. Första dagen när jag inte har någonstans att ta vägen eftersom skolan är stängd för eleverna. Första dagen när jag inte har något att äta. Yosef skulle kanske bjuda på mat idag också, men jag vill inte bli utsatt för en massa frågor.
Som tur är så har fortfarande Tornebys bibliotek fortfarande öppet, men de stänger tidigare idag och har julstängt från och med i morgon. Det är åtminstone en plats där jag kan läsa, gå på toa, hålla värmen och dricka vatten. Stadens hemlösa sitter också här, läser tidningen och utnyttjar värmen. Kanske räknas jag som en av de hemlösa nu? Jag har inte satt min fot i Dyrenhögs hus sedan i måndags, borde inte de undra var jag är? Kanske tyckte de bara att det var skönt att jag försvann, men ändå. Socialen gör ju sina kontroller emellanåt, vad ska de säga då?
Insikten slår nästan omkull mig. De bryr sig inte. Inte det minsta. Om jag skulle hoppa framför tåget skulle de inte röra en min. Kanske Milton och Albin, men inte Lisette eller Göran. De kan inte ens ha polisanmält mig som försvunnen för då borde polisen kommit till skolan. Eller? Polisen kanske inte heller bryr sig. Varför skulle de göra det? En invånare mer eller mindre, vad gör det dem? Socialen skulle inte heller bry sig, de skulle nog uppskatta om jag bara försvann så fick de ett problem mindre.

Bara några minuter innan biblioteket stänger går jag in på toaletten och fyller på min vattenflaska. Hur ska det gå i morgon? Hur ska det gå under jullovet? Vart ska jag ta vägen? I Torneby finns inget härbärge. Till huset invid stationen kommer jag inte gå igen. Det jag vet är att jag måste röra på mig, hålla igång cirkulationen. Därför börjar jag vandra runt i Torneby. Mörkret faller snabbt och snart lyser det i fönstren i lägenheter och hus. Prydligt kan man se ljusstakar och julstjärnor som lyser mjukt och varmt.
När jag har gått på nästan varenda gata inne i stan börjar jag röra mig mot utkanterna. Kylan biter kallt i mina kinder, mina tår känner jag knappt längre. Hur långt och länge jag har gått har jag ingen aning om. Efter jag har passerat en gata som heter Stridsstigen kommer jag in i en skog. Det är nästan bäcksvart nu, bara där ljuset från månen lyckas bryta genom skiner snön upp och strålar upp mot stjärnorna. Allt är antingen i svart eller silver. Det hade varit bättre med höst för då hade jag kunnat leta reda på bär, svampar och stensöta.
Hungern står mig upp i halsen, jag mår nästan illa då jag inte har ätit något sedan igår. Jag håller mig om armarna där jag går i den mörka skogen. Trött, hungrig och frusen kämpar jag på. Fötterna är helt bortdomnade, händerna också och nu börjar det sticka i armar och ben. Jag vet inte vad som är värst, hungern, tröttheten eller att jag fryser så jag skakar. Tänderna hackar mot varandra. Det är som att all värme isoleras bort från mig.

Ögonlocken kämpar för att hålla sig upp, kroppen är så stel och frusen att det gör ont. Plötsligt ser jag en glänta där månen tillåts att lysa på ett täcke av helt orörd snö. Några snötäckta stenar lockar inbjudande och trots att jag vet bättre, trots att jag läst och hört om trötthet och kyla kan jag inte längre stå emot utan går dit och sätter mig. Lutar huvudet mot stenen och suckar matt. Allt är så vackert. Kristallerna i snön som stjärnor på marken och stjärnorna som diamanter. Månen som försilvrar hela landskapet. En äkta magisk silvernatt.

Jag har slutat frysa, det är skönt. Kroppen känns både varm och avdomnad. Bara en liten stund, intalar jag mig själv när jag sluter ögonen. Kanske är det enklast så här.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-21 11:57
Besök:
245
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare