Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 22

Häxan

Det sticker och gör ont i hela kroppen. Jag känner att det är varmt kring mig medan jag är alldeles kall, som om värmen vill göra inbrott i mina vävnader. Ögonlocken är fortfarande tunga, så tunga att jag inte ens orkar försöka öppna dem. Jag har drömt om en ängel i natt. En ängel med vitt hår och gröna ögon. Jag har inte trott på änglar eller gudar, men kanske har jag haft fel? Är det en ängel som har hämtat mig? Varför gör allt så ont då? Kanske har jag kommit till helvetet. Det skulle förklara värmen kring mig. Undrar vad de gör med min kropp när de hittar den? Blir det kista eller urna? Om jag fick bestämma skulle det stå "Once you go black you never go back" på urnan om de kremerar mig.

"Är det dags att vakna till nu?"
En kvinnoröst? Sägs det inte att Satan är en man?
"Mmh", hör jag mig själv gny, det rycker i mina ögonlock. Ljuset bländar mig så jag måste blunda hårt och blinka några gånger innan jag hinner vänja mig. Var är jag någonstans? Jag är inte där jag var igår. Det är ljust här, något knäpper och jag märker att jag knappt kan röra mig, vilket beror på att jag inlindad i ett täcke. Vad är det här? Jag tittar mig vilt omkring, den första levande varelsen jag ser är en gråspräcklig hårig katt med genomträngande gula ögon.
"Jag borde börja ta betalat för att tina upp småflickor." Jag tittar mig om och upptäcker förskräckt i vems våld jag är. Såklart, katt och en öppen spis. Häxan!
Med panik i kroppen försöker jag ta mig ur kokongen av täcke och filtar, men musklerna är ömma och så stela att det enda jag lyckas med är att nästan ramla ur soffan. Häxan kommer fram och lägger mig bestämt till rätta med förvånansvärt milda händer, men jag tänker inte låta mig luras. Häxan i "Hans och Greta" var också snäll till en början.
"Sluta vifta med armarna nu", muttrar hon buttert. "Du är ju som en väderkvarn med epilepsi."
"Jag är i alla fall ingen häxa", är det meningen att jag ska snäsa åt henne, men min röst är hes och hackande, låter inte det minsta hotfull.
Häxan rätar på sig och tittar ner på mig. Det rycker lite i hennes mungipor och skulle jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att hon log. Hon försvinner ut ur rummet, vilket jag tolkar är ett vardagsrum, bara för att komma tillbaka lika snabbt. Jag hann inte ens tänka ut en flyktplan. På soffbordet ställer hon ner en bricka med en stor tallrik rykande gröt, två smörgåsar med tjocka skivor av julskinka samt en vid mugg med varm choklad. Det är först när det hugger till i magen som jag inser hur hungrig jag är. Ska jag verkligen våga det som en häxa erbjuder?
"Det är varken förgiftat eller förhäxat", säger hon med skratt i rösten, som hon läst mina tankar. Så med stela rörelser sätter jag mig upp och tittar ner på brickan. Hjärnan tänker inte två gånger utan börjar hiva in gröten i munnen. Åh gud så gott! Och varmt! Med munnen full tar jag även ett bett av skinksmörgåsen. Den är salt och söt, sträv och saftig. Om paradiset vore en smak skulle det smaka så här.
"Roligt att du gillar det", säger hon och påminner mig om hennes närvaro. Själv sitter hon med en kopp kaffe och granskar mig ingående. Mitt i ett nytt bett hejdar jag mig, blir med ens självmedveten. Vad är det hon tänker? Häxor finns ju inte på riktigt, men det betyder inte att hon inte kan vara en mördare av något slag. Eller är det något sådant hon tror om mig? Att jag är en förrymd fånge?
"Vad är det?", frågar jag irriterat. Det är bättre att hon frågar än att hon bara glor. Inte för att jag tänker berätta något för henne, men ändå.
"Jag försöker lista ut varför jag hittade dig idag på min morgonpromenad, frusen som en isglass", medger hon utan att vara det minsta försynt.
"Kommer du på något då?", frågar jag trotsigt. Chokladen bränner härligt nerför min strupe.
"Med flicksnärtor som du som är det säkert något kärleksdrama det handlar om, alternativt att du har bråkat med dina föräldrar. Kanske är det både och."
Jag känner att jag blänger på henne. Om det ändå kunde vara något ytligt som ett kärleksdrama...
"Jag har räddat ditt liv, lilla tös, så du är allt skyldig mig en förklaring." Hon snörper på munnen medan hennes kalla gröna ögon försöker borra hål i mitt huvud.
"Det kan du bara glömma, häxan", fräser jag. Vem tror hon att hon är? Gunvald Larsson? Jävla kärring!
"Inga-Vera är namnet, håll till godo", snäser hon åt mig med ilskna ögon. Med häftiga rörelser reser hon sig upp och går härifrån.

Fram på eftermiddagen kan jag äntligen röra mig lite mer normalt. Häxan, eller Inga-Vera, har hållit sig i köket och bankat med något. Katten sitter i mitt knä och spinner, är så varm och mjuk och stryker sitt huvud mot mig.
"Vad fin du är", viskar jag och gömmer mitt ansikte i pälsen. Jag gråter inte. Det är bara det att allt känns så hopplöst. Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu, vet inte vad Häxan tänker göra eller ens vad jag ska göra.
Plötsligt ringer det på dörren och utan att vänta på att någon ska öppna hör jag ivriga fötter mot golvet.
"Hallå!", ropar röster i mun på varandra. Det låter som barn. Är det möjligt? Har Häxan barnbarn? Vem är det som har så dålig smak?
"Vilka fasoner! Jag har ju sagt åt er att ni får vänta tills jag har öppnat dörren", hör jag henne muttra åt barnen. Stackarna. De måste vara hittvingade av sina föräldrar. Men jag hör bara skratt.
"Var är Sascha?", är det någon som undrar och innan Häxan hinner säga någonting springer det in två yngre flickor i vardagsrummet, som tvärstannar när de får syn på mig.
"Vem är du?", frågar den ljushåriga av dem och är också den som verkar yngst.
"Ska du också baka pepparkakor?", undrar den mörkhåriga. De måste vara systrar. De är så lika bortsett från håret. Jag skakar på huvudet.
"Vad heter du då?", frågar den yngsta envist. "Jag heter Christel som mistel och hon heter Tindra som lindra." Va?
"Hon är i någon slags fas där alla namn tydligen måste rimma på något", förklarar Häxan som kommer in i vardagsrummet. "Även om det inte gör det egentligen." Jag kan inte låta bli att skratta. Oblygt sätter sig Christel bredvid mig och klappar på katten som tydligen heter Sascha.
"Har du inget namn?" Hennes ögon är oskyldiga och söta.
"Jo... Ebba", svarar jag med låg röst, väl medveten om att Häxan också hört.
"Ebba..." Christel liksom smakar på ordet medan hon letar i sitt huvud. "Ebba näbba!" Herregud!

Utan att delta i baket följer jag med dem ut i köket. Inga-Vera har förberett en stor pepparkaksdeg som flickorna glatt kavlar ut och gör små figurer av. Plåt efter plåt åker in i ugnen. Att de orkar!
"Aj!" Tårarna rinner nerför Tindras kinder medan hon håller om sitt finger. "Jag brände mig på sockerlagen, Inga-Vera!"
Inga-Vera kommer snabbt till undsättning, drar med flickan bort till diskbänken och sköljer fingret under kranen. "Så, så sjåpa dig inte", mumlar hon till Tindra som snyftar olyckligt. Hon stryker henne över håret, trycker kinden mot hennes. När hon stänger av kranen så håller hon försiktigt om fingret. När jag ser att hon blåser på det river det till inom mig.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-22 11:44
Besök:
285
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare