Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 23

Avslöjanden

Jag är ensam i Häxans hus. Hon skulle ut och träffa en vän sa hon. Inte kunde jag tro att hon hade några vänner. Fast samtidigt så trodde jag ju inte att hon hade några barnbarn heller. Att de tilltalade henne vid namn, Inga-Vera, bevisar bara hur hård hon egentligen måste vara trots att hon visar en mjuk fasad. Vilken mormor eller farmor vägrar låta sig bli kallad för något annat än sitt namn? Inte för att jag har någon erfarenhet, men både i skolan och på film så kallas alltid gamla tanter för mormor eller farmor.
Huset är ganska lagom för en familj, känns onödigt stort för en ensamstående häxa med katt. Tapeterna har neutrala färger och mönster märker jag när jag går runt och bjuder mig själv på husesyn. Häxan sa åt mig att inte gå runt och snoka, men hon får fan skylla sig själv när hon förlitar sig på en total främling.
Köket är rätt stort med svarta bänkskivor, ljusgrå skåp och köksluckor. Det känns alldeles för modernt för en gammal kärring. Till och med en dator har hon upptäcker jag när jag öppnar dörren till ett rum. Varför har hon en dator? Det är ju inte som att en pensionär har mail eller surfar runt på nätet.
Jag skakar på huvudet och går vidare till nästa rum. I det rummet står två sängar och på väggarna är det uppklistrade tapeter med snirkliga lila blommor på. Sängarna är bäddade med täcken och kuddar i samma lila färg som tapeterna. Det är sött och gulligt, definitivt inte i stil med vad jag har sett i resten av huset. Kanske är det Christel och Tindra som sover över här ibland?
I det sista rummet står det en dubbelsäng och jag förstår direkt att jag har kommit till Inga-Veras sovrum. Väggarna är ljusa och en bokhylla är full av fotografier. Ett svartvitt foto visar en riktigt snygg kille som kanske är i artonårsåldern med mörkt hår, renrakad haka och ett snett leende. På ett annat foto är han tillsammans med en vacker kvinna som är klädd i en vit, vadlång klänning.
"Det är ju ett bröllopskort", hör jag mig själv säga och studerar paret noga, inspekterar de andra bilderna. På en bild är det samma par, lite äldre, där mannen håller i en bebis. Barnet syns inte till i fler foton, knappt kvinnan heller.
"Kan det verkligen vara..?" Jag låter orden dö ut. Inte kan det väl vara Inga-Vera på de där bilderna? Eller? Kan en gammal tant verkligen ha varit så ung? Och var är den där ungen någonstans? Är det hennes son? Är hon farmor till Tindra och Christel? Varför är han inte med på fler bilder?
Jag rycker till när jag känner hur något stryker mot mina ben. Katten, Sascha, tittar upp på mig med sina gula ögon.
"Shit vad du skräms!", flämtar jag och skrattar till, böjer mig ner och stryker henne över pälsen. Hon är så varm och mjuk. Hennes ögon tittar allvarligt på mig medan hon spinner, men plötsligt går hon ut ur rummet.
"Vänta Sascha", säger jag och följer efter. Hon är snabb och jag hör svaga dunsar i trappan som leder upp till övervåningen. Det är en helt annan stämning här märker jag när jag kommit uppför trappan. Kallare och mörkare. Sascha sitter utanför en stängd dörr och tittar menande på mig.
"Vad finns det här inne då?", fnittrar jag förtjust. Ett fnitter som tystnar så fort jag har öppnat dörren. Blå tapeter med vita björnar på, ett skötbord och en gungstol. En kall kåre darrar i min kropp, jag kan inte slita blicken från den vita spjälsängen. Fötterna går av sig själva, jag kan inte stoppa dem. I sängen ligger ett gosedjur och jag börjar förstå. Det är ingen slump att hon kalla för Häxan, det finns så många historier om henne. Hennes man och hennes barn… Hon måste ha dödat dem! Det är därför det bara finns ett foto på hennes son.
Jag flämtar till. Häxan kan varken vara mormor eller farmor till Tindra och Christel. Tänk om de står på tur? Eller tänk om hon utnyttjar dem sexuellt? Det var därför hon inte ville att jag skulle gå runt och snoka!

"Så det är här du är."
Hjärtat bultar sig nästan ut ur mitt bröst när jag hör hennes röst. När hon kliver in i rummet backar jag snabbt undan. Det här ska hon inte komma undan med!
"Men lilla tös, det ser ut som du har sett ett spöke", fnyser hon.
"Jag vet vad du är!" Min röst darrar. "Du mördade din son och din man, precis som man säger! Och nu utnyttjar du både Tindra och Christel! Vad tänker du göra med dem sen? När de vägrar? Ska du döda dem också då?"
Hon tittar på mig med höjda ögonbryn. "Mycket har jag hört i mina dar, men pedofil… ja det var något nytt." Sedan tittar hon på spjälsängen och tar upp kaninen. Något händer i hennes ansikte. Blir hon… ledsen?
"Jag ska berätta", suckar hon och sätter sig i gungstolen. Snart har jag glömt mina anklagelser och lyssnar på hur hon berättar om sin son, Ture, som dog av hjärtfel som bebis, om sina missfall, om Malte, hennes make, som dog i cancer.
"Det var först förra året som jag träffade Tindra och hennes syster, efter en tid träffade jag även deras morfar som visade sig vara min gamla ungdomskärlek", avslutar hon med blicken långt borta.
En tår glider ur ögonvrån på henne och jag skäms. Jag som trodde att jag var duktig på att bedöma människor, men på sista tiden har jag inte haft mer än fel. Om Alma och Emilia, om Häxan, om Lisette och… En varm tår rinner längs min kind, jag hör hur jag snyftar. Jag har bara haft fel.
"Det är du som har blivit utnyttjad eller hur?", säger Inga-Vera allvarligt och tittar på mig. Jag vill inte erkänna det, det är så pinsamt. Jag som kan bedöma om en människa är god eller ond, smart eller dum…
"Ingen vill ha mig", snyftar jag fram vilket bara leder till fler tårar. "Inte i något av de fosterhem jag har bott i är det någon som velat ha mig, inte på riktigt. Inte på rätt sätt. Inte ens mina egna föräldrar ville ha mig."
Allt, jag menar verkligen allt gör ont. Vad är det för fel på mig? Varför är jag så omöjlig att älska?
"Jag litade på honom… det kändes som att han fattade… som om jag faktiskt blev en del i den familjen."
"Har du polisanmält honom?" Häxans röst är kall och hård. Jag skakar på huvudet, berättar att Lisette inte trodde på mig så varför skulle någon annan göra det? Berättar om alla mina fosterfamiljer, om hur allt bara går sönder till slut.
"Inget är fel på dig, lilla vän", säger Häxan när jag inte kan prata längre. Jag vet inte när jag grät så här senast. Tårarna bara forsar medan jag knappt kan andas, känner mig liten och ensam. Så otroligt ensam.
Min kropp rycker till när jag omfamnas av henne. Hon är varm och trots att hon är gammal så känner jag att hennes armar är starka.
Vi står så, länge, länge. Mina tårar försvinner och jag kan börja andas normalt igen. Hon tar mitt ansikte i sina händer, tittar allvarligt på mig.
"Jag tror på dig", säger hon och jag inser att jag har haft fel. Hennes gröna ögon är inte kalla. De är varma.

Det är en silvernatt även i natt. Vacker, kall och krispig. Jag vänder mig om, tittar på det bruna tegelhuset. Vita puffar stiger från min mun. Inga-Vera är varm och snäll, hon tror på mig. Jag börjar lita på henne. Och jag vägrar att göra om samma misstag.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-23 12:20
Besök:
337
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare