Noveller / Nutid

Novell: Julkalender: Hitta hem - Kapitel 24

När silver blir till guld

Jag har bestämt mig, jag måste härifrån, bort från Torneby. Hela natten har jag vandrat runt, tänkt och tänkt på vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Nu är det bestämt. Jag ska åka med första bästa tåg oavsett vart det går någonstans, försöka hålla mig gömd från konduktören och se var jag hamnar någonstans. Förhoppningsvis kommer det något tåg som går till Göteborg eller Stockholm. Det är säkert lättare att leva anonymt i en storstad.

Tornebys centrum är lugnt och stilla, bara i ett fåtal fönster skvallrar det om att någon är vaken. Bäst som jag går där ser jag plötsligt en tomte komma lunkandes. Det är först då jag inser att det är julafton. Inte konstigt att det är så folktomt för även om vanliga söndagar är lugna brukar det ändå röra sig lite människor på gatorna. Jag minns konversationen som jag hörde i matsalen. Iphone, parfym och annan skit… Tänk om det var det enda man behövde vara orolig för, att få den julklapp man önskar sig mest.
Det börjar bli ljusare, den svarta himlen övergår till mörkblått och när den första av solens blyga strålar tindrar fram glittrar snön i guld i stället för i silver.
"Hej Ebba!"
Jag vänder mig förvånat om. Emilia kommer snabbt gåendes mot mig. Det är första gången jag ser henne osminkad. Vad gör hon uppe så här dags?
"God jul", hälsar hon med ett leende.
"Hej", svarar jag i stället. "Hur är det?"
"Jag är så grymt trött, men pappa hade glömt att köpa mjölk så han skickade ut mig att handla. Mamma fyller år idag och det ska vara så jävla speciellt varje år", muttrar hon med himlande ögon.
Jag höjer på ögonbrynen. "Det var kanske inte riktigt det jag menade."
"Det är faktiskt okej, jag har typ inte ont längre och blöder väldigt lite", svarar hon med ett leende. "Riktigt schysst att du följde med." Jag rycker på axlarna och nickar förläget.
"Så varför är du ute så här dags?"
Jag biter mig i läppen, osäker på vad jag ska säga. "Jag ska sticka härifrån", berättar jag eftersom jag ändå ska bort så spelar det ju ingen roll vad jag säger eller inte.
En rynka bildas mellan Emilias ögonbryn. "Okej?"
"Det finns liksom inget här för mig", förklrar jag och berättar i korta drag om vad som har hänt när jag bodde hos familjen Dyrenhög och de andra familjerna och att jag inte vågar stanna kvar hos Häxan.
"Fy fan vad äckligt!" Emilia ser ut som om hon kan spy när som helst. "Du måste ju anmäla den där jävla skithögen."
"Säger hon som blev gravid med Timmy", muttrar jag, men ångrar mig så fort jag yttrat orden.
"Det är en förbannat stor skillnad", snäser hon häftigt. "Jag var med på det och var inte hans fosterdotter!" Hon drar efter andan, alldeles röd i ansiktet. "Det här känns inte som någon bra idé."
"Det är som det är, ingen vill ha mig här." Det bränner i ögonen, men jag vill inte gråta mer, vill inte visa mig mesig. Så överraskar Emilia mig, före detta fröken Snygg-Och-Käck, genom att dra in mig i en kram.
"Jag vill ha dig här", viskar hon med raspig röst. "Jag vet ingen av mina kompisar som skulle ha ställt upp för mig så som du gjorde."
Får inte gråta, påminner jag mig om och bryter loss mig ur kramen. "God jul, Emilia."

Alldeles ensam står jag på stationen och väntar på tåget. Kylan biter hårt i kinderna, men jag vet att jag inte kommer frysa till döds. Det kommer ett tåg om en halvtimme. Det tåget kommer bil min räddning. Måste bli min räddning.
Men efter en halvtimme har tåget fortfarande inte dykt upp. Jag stönar högt när jag läser på skärmen som visar tågtabellerna. Det kommer först om en timme! Vad i helvete!
"Hallå där, lilla gryn."
Jag blir alldeles stel. Stel och kall. Den där jävla rösten. Jag blundar hårt. Det måste vara en dröm. Men när jag tittar upp igen så befinner jag mig på samma plats som innan. Det får inte vara han. Det får inte vara han…
Men när jag vrider på huvudet står han där, välklädd och med sina förrädiska bruna ögon riktade mot mig. Andan går ur mig. Jag har inte sett någon från familjen Dyrenhög sedan i måndags. Det känns som så himla länge sen och ändå minns jag allt som om det hänt för bara en sekund sedan.
"Vilken överraskning. Jag som bara skulle hit för att hämta upp min bror." Göran slickar mig med blicken.
"Lisette och jag har undrat vad du blev av", säger han och lägger huvudet på sned, ler så där snällt som han gjorde första gången vi träffades. Den falska babianröven!
Munnen är som ihoplimmad, får inte ur mig ett ord. Var är mobilen? Jag känner runt i fickan och hittar den.
Han tar några långsamma steg mot mig och jag känner mig som ett paralyserat djur, kan inte ta mig någonstans.
"Du ska inte ta och komma hem igen?", frågar han med sin varma blick.
"Jag har inget hem", lyckas jag svara tonlöst.
"Det är klart att du har, lilla gryn." Usch vad jag hatar det smeknamnet! "Grabbarna saknar dig."
Milton och Albin… Jag blundar och ser dem framför mig. Milton, pliktskyldig och trofast, Albin som är så charmig med sina skrattgropar.
"Jag saknar dig." Görans röst är bara en viskning och när jag öppnar ögonen igen står han nära mig, för nära.
"Är det mig eller min kropp du saknar?" Frågan är skarp, men han bara flinar.
"Båda", svarar han och smeker mig över kinden, nerför hakan och halsen. Jag skruvar på mig, säger att jag inte vill. "Vi tar det långsamt så det blir skönt för oss båda."
"Men hör du inte? Jag vill ju inte", säger jag ännu strängare när hans händer glider innanför min jacka.
"När jag är klar med dig kommer du be om mer", väser han i mitt öra. "Och när det…"
Göran avbryts tvärt av ett rött moln och jag flämtar till när jag ser hur han kvider och gnäller.
"Rör du henne igen så kommer jag se till att ingen hittar din kropp!"
Inga-Veras röst darrar av ilska.
"Jävla kärring!", morrar han åt henne i blindo och försöker gnugga färgen ur ögonen. Förvånat tittar jag på henne. Hur kunde hon veta..? Jag hinner inte tänka klart tanken när jag ser tre personer komma upp bakom henne, två poliser och en civilklädd kvinna. Poliserna grabbar tag i Göran medan kvinnan ställer sig framför honom.
"Katja Lönnberg, från polisen", säger hon kyligt åt honom när han till slut får upp sina ögonlock. "Göran Dyrenhög, du är härmed anhållen på sannolika skäl misstänkt för försök till våldtäkt mot barn, sexuellt ofredande mot barn samt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning."
"Vad i hela världen pratar ni om? Vet ni inte vem jag är? Ni har inga bevis!"
Den civilklädda polisen spänner blicken i honom. "Vi tog dig på bar gärning."
Jag vaknar till och krånglar upp mobilen ur fickan. "Och jag har den här inspelningen", säger jag triumferande och spelar upp ett stycke. Göran tittar på mig med stora ögon.
"Ditt lilla luder", fräser han så saliven rinner ur ena mungipan på honom. Innan någon hinner göra någonting har Inga-Vera nått fram till honom och gett honom en örfil som ekar i luften.
"Ingen säger så till min tös", morrar hon åt honom.
"Hallå! Ni såg ju vad kärringen gjorde!", gnäller han desperat och tittar på poliserna.
"Jag såg inte ett skit", fnyser Katja och skjuter ut hakan. "För bort honom." Poliserna som håller fast honom drar med honom in i polisbilen och kör iväg.
Den civilklädda polisen har en vanlig bil som hon kör mig och Inga-Vera i till Inga-Veras hus. De båda sitter fram medan jag sitter i baksätet och tittar ut på de snötäckta husen och träden som far förbi. Vad är det som har hänt? Kan det verkligen vara sant? Är jag fri?
När vi är framme på Stridsstigen kliver jag ur bilen på skakiga ben.
"Det är adrenalinet", säger polisen. Den hårda, tuffa snuten är som bortblåst. Kvar finns bara medkänsla och värme.
"Tusen tack, Katja", pustar Inga-Vera ut och omfamnar henne. "Jag vet ju att du är ledig idag och…"
"Om vi lyckas sätta dit en pedofil på bekostnad av min lediga tid så gärna för mig", avfärdar hon och tittar på mig. "Du är en väldigt modig tjej."
Inga-Vera har tänt en brasa som jag sitter framför på golvet. Sascha ligger i mitt knä och spinner. Jag fryser så tänderna slår mot varandra. Inga-Vera sitter tyst i sin fåtölj.
"Hur kunde du veta vart jag var?", kan jag inte låta bli att fråga till slut och vänder mig om för att titta på henne.
"Det var någon som ringde och sa att du skulle sticka från stan", svarar hon med ett svagt leende. "Emma, eller Emelie…"
"Emilia?"
"Ja, just det! Emilia hette hon."
Wow. Tänk att Emilia gjorde det för mig. Och tänk att Inga-Vera ställde upp för mig. Med polis dessutom! Som stod på min sida!
"Ska inte du på något julfirande förresten?" Det är ju trots allt julafton och hon berättade ju igår att hon hade träffat sin ungdomskärlek på äldre dar.
"Nej, det orkar jag inte med", fnyser hon. "Det räcker bra att vara hemma med dig och Sascha." Hon ställer sig upp och sträcker på sig. "Vi ska ta fram julgranen nu tänkte jag."
"Ska vi?", frågar jag häpet. Inga-Vera svarar inte utan går iväg och kommer sedan tillbaka med en stor kartong.
"Hjälp till nu här, lilla tös", muttrar hon och tillsammans tar vi upp plastgranen och ställer den i julgransfoten. Med en man vid namn Jussi Björling som sjunger "O helga natt" i bakgrunden klär vi granen med röda och guldiga julgranskulor, glitter och tomtar.
"Här", säger hon och räcker över stjärnan till mig när allt annat kommit på plats. Jag får sträcka på mig för att nå toppen, men sedan sitter stjärnan där, guldig och blänkande.

Sedan lagar vi julmat ihop och Inga-Vera berättar hur hon fick Sascha förra året och att hon räddade Christel när hon hade gått genom isen.
När vi har ätit färdig sätter vi oss i soffan och tittar på Kalle Anka.
"Sitter du här och gråter?", frågar hon plötsligt. Jag snyftar till och gråter högt. Det är väl klart att jag gråter. Jag har aldrig haft en sådan här julig jul någon gång.
"Ingen har någonsin ställt upp för mig, trott på mig", hulkar jag och lutar mig in i hennes famn. Hon lägger sina armar om mig, vaggar mig fram och tillbaka.
"Du är min tös nu och så länge jag lever ska inte någon få göra dig illa."
Jag kryper intill henne och nickar, tror på henne. Det var inget misstag att lita på Inga-Vera. Kanske har jag äntligen hittat hem.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2017-12-24 11:39
Besök:
262
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare