Noveller / Erotik

Novell: Decemberhetta - del I

Diana Sandell stod med värkande, trötta fötter i kön till kassan för att betala för sina två panpizzor när första skottet avlossades. Hon, tillsammans med de andra i mataffären, hoppade högt av smällen. Förvirrat tittade hon sig om varpå hennes blick fastnade på två maskerade män, båda med varsin pistol.
"Det här är ett rån!", vrålade den ene och avfyrade ännu ett skott, som fick en glittrande girlang att tappa sitt fästa för att falla ner till golvet.
Diana sjönk ner på huk, precis som de andra kring kassorna. Expediterna utbytte panikslagna blickar, höll upp händerna för att blidka rånarna. De båda var män, likadant klädda i svarta jackor och byxor. Det enda som skiljde dem åt var kroppsformen då den ena var lång och lite kraftigare medan den andra var en smula kortare och slankare.
"Dra fram pengarna i den här!", fortsatte den ene av dem att vråla, den lite kortare, samtidigt som han kastade fram en träningsbag.
'Det här händer inte!', tänkte Diana frustrerat och tog fram sin telefon ur en av bussarongens fickor. Ytterligare nio kunder skulle hon hinna besöka innan dagen var slut och hon hade bara snabbt parkerat bilen utanför affären för att köpa något som hon kunde värma till lunch. Korgen med panpizzorna hade fallit till golvet i samband med det första skottet.
"Du!"
Hennes gröna ögon mötte den långa rånaren som med hetsiga steg närmade sig henne. Hjärtat bultade så hårt i hennes bröst att hon trodde att hon skulle kräkas upp det. Andan fastnade i halsen på henne han tog ett hårt tag i hennes hästsvans.
"Ge fan i att kontakta snuten!", morrade han ilsket. Mitt i rädslan kände Diana för att himla med ögonen. Trodde de verkligen inte att någon i personalen inte hade gjort det redan?
"Jag är undersköterska och jobbar inom hemtjänsten. Jag måste informera min chef om..."
Rånaren riktade pistolen mot henne. "Du ska inte informera någon. Bara håll käften!" Därefter släppte han taget om hennes bruna hår och riktade pistolen mot expediten som satt i kassan. "Skynda på!"
Expeditens händer fumlade medan han försökte stoppa ner kontanterna i träningsväskan. Diana misstänkte att han inte var mycket mer än en tonåring, som säkert jobbade där för att dryga ut studiebidraget. Livet var bra orättvist.
I samma stund som expediten med skakande hand räckte över väskan med pengar hördes ljudet av sirener. Rånarna tittade på varandra. Den långe sköt av ett skott som fick några att kvida till.
"Ingen gör något! Ingen så mycket som rör sig!", beordrade han och svängde ut med handen som höll i pistolen. Han höll den där medan hans kumpan lågmält pratade med honom. Det var alldeles knäpptyst, ingen vågade säga något. Alla stod eller satt som förstelnade, knappt andandes. Det enda som hördes var polissirenerna som skvallrade om att de kom allt närmare. Så plötsligt började Dianas telefon ringa. Eftersom hon i jobbet kunde befinna sig på långt avstånd från den hade hon alltid ringsignalen på högsta volym. Ibland kunde hon svära på att den hördes ända bort till Tyskland.
Rånarna tittade upp, sirenerna tystnade och ett mummel utbröt bland de rädda kunderna. En man reste sig upp när bildörrar öppnades och slogs igen utanför. Ett skott fyrades av. Människor skrek. Likaså mannen som skottet träffat. Det var den korta mannen som skjutit honom. Han stirrade på sin pistol och gav Diana en känsla av att det inte hade varit hans avsikt att skjuta någon.
"För helvete! Ingen rör sig sa vi ju! Annars skjuter vi igen!" Den andra rånaren verkade lättare finna sig i situationen och vrålade mot havet av förskräckt publik.
Mannen som blivit skjuten låg kvidande på golvet. Diana kunde bara se benen av honom där hon satt, men det var tydligt att han plågades fruktansvärt.
"Ingen kommer ut härifrån levande om vi inte får våra pengar!"

Rånet hade avancerat till en gisslantagning. Diana sträckte sakta upp händerna, visade att hon ville säga något.
"Snälla, jag vill bara titta till honom. Inget mer." Hon lät mer självsäker än hon kände sig, men hon stod inte ut med mannens kvidande.
Rånarna tittade på varandra.
"Ni vinner ingenting på att låta honom dö", försökte hon resonera. 'Det borde de väl begripa själva.'
Den långa rånaren riktade pistolen mot henne. "Käften! Titta till honom då, men inga knep."
Diana nickade och kröp försiktigt bort mot mannen vars blod hade målat golvet rött. Han hade blivit skjuten i axeln och blödde rikligt. Hon svalde hårt. Människokroppen rymde cirka fem liter blod, det såg ut som han hade förlorat mer än hälften. Att han kved och ålade runt av smärtor tog hon som ett gott tecken när hon tog sin halsduk och pressade den mot axeln.
"Jag är ledsen, jag vill bara hjälpa dig", förklarade hon när han skrek till. Han tittade upp på henne med glansiga ögon och avslöjade sin skräck. Hon såg hur ont han hade samt rädslan för att dö. Ett svagt leende formade hennes läppar.
"Jag ska göra allt jag kan för att du ska klara dig."
I bakgrunden hörde hon att polisen hade börjat förhandla med rånarna.
"Vi ska ha tre miljoner och en bil som vi kan fly i", hördes från en av dem.
'Men vad fan!', tänkte Diana irriterat. 'De skulle ju bara råna en matbutik och nu vill de ha tre miljoner!' Fast att de var upptagna tänkte hon utnyttja till sin fördel. Hon tittade sig omkring och såg en grupp tonåringar som satt och tryckte intill glassdisken. Med en gest visade hon att de skulle vara tysta och vinkade åt sig dem. Sakta och försiktigt kröp de mot henne.
'Jag har inte tid med det här', suckade hon för sig själv och tänkte på sina stackars brukare som fortfarande väntade på henne samtidigt som hon instruerade tonåringarna viskande hur de skulle behålla trycket mot blödningskällan. Sedan började hon krypa bort in i affären.
"Vart ska du?", viskskrek en av tonåringarna panikslaget.
"Försöka hitta en förbandslåda eller något", svarade hon.

När hon var utom synhåll för rånarna ställde hon sig upp och smög omkring bland hyllorna. Hon kunde fortfarande höra att det pratades borta vid kassorna, men inte vad som sades. Pliktskyldigt tog hon upp telefonen.
"Äntligen Diana", svarade hennes chef. "Jag har fått samtal från tre kunder att du inte har varit där än."
"Nej, jag vet, men jag är med i någon form av gisslandrama", viskade hon i luren samtidigt som hon letade efter något hon kunde använda till den skjutne mannen.
Det blev tyst en stund i luren.
"Jag får lov att erkänna att jag aldrig har hört den bortförklaringen någon gång", fnös hennes chef hånfullt.
"Ta och lyssna på nyheterna så får du väl se", snäste Diana ilsket och la på. "Bingo!" Någon förbandslåda hade hon inte hittat, däremot fanns det en del förband och bandage bland affärens sortiment.
Så omärkbart hon kunde smög hon tillbaka och kröp fram till tonåringarna som tagit hand om mannen. De pustade lättat ut, som om hon vore någon form av livboj, när de fick syn på henne. När hon letade efter saxen hon brukade ha på sig i tjänsten hittade något annat. Två sprutor, fyllda med natriumklorid, som hon använde vid vissa såromläggningar. Försiktigt tittade hon upp över kassabandet. Bara en av rånarna stod där.
"Var är den andre?"
"Ute och pratar med polisen", svarade en tjej med stora ögon.
En djävulsk idé tog form i Dianas otåliga sinne. 'Det får bära eller brista.'
Ljudligt harklade hon sig och sträckte upp sina händer, påkallade rånarens uppmärksamhet. Hon ställde sig upp och gick mot honom med långsamma steg.
"Inte ett steg till!", varnade han med vapnet riktat mot henne. Det var den kortare av rånarna.
"Snälla, jag måste prata med dig", bad hon så oskyldigt hon kunde förmå. Hans ögon granskade henne och hon förstod att det vad blodfläckarna han tittade på. En nickning tillät henne att skrida vidare.
"Jag ber dig, hans tillstånd är kritiskt. Vi måste få ut honom härifrån", berättade hon. Rånaren drog efter andan, men vidhöll vid att det inte gick.
"Jag tror inte att du menade att skjuta honom, men om han dör så... "Medvetet lät hon orden dö ut. I en sekund fastnade rånarens blick i hennes. En blick som reflekterade ånger och rädsla.
Det var den sekunden Diana behövde. Utan att han hann reagera sprutade hon natriumklorid rätt i hans ögon. Han skrek till, mest av överraskning, varpå hon lyckades slå pistolen ur hans hand.
Flämtningar hördes från personerna som följde dramat. Det dröjde inte många sekunder förrän mannen var övermannad av butikens kunder.


Kvällen hade sänkt sig och gatlampornas sken tindrade i snön. Diana tog ett djupt andetag av den kalla kvällsluften när hon kom ut från polisstationen. Hon hade fått både beröm och utskällningar för sitt ansvarlösa, modiga beteende. Båda rånarna satt i häktet, den andra rånaren hade polisen snabbt omhändertagit efter att de hade förstått att gisslan var utom fara.
"Förstår du hur illa det kunde ha gått?"
Diana vände sig om och möttes av Nazim, den polis som hon fått flest utskällningar av.
"Förstår du hur lite jag bryr mig om det nu?", fnös hon. Hon tyckte inte om honom. Han var lång, hade mörkt hår, mörkt skägg, bruna ögon och en hud av smält kola.
Han suckade. "Kom. Jag kör hem dig."
"Jag är fullt kapabel att gå." Hon satte hakan i vädret. "Jag är inget våp."
"Det tvivlar jag inte på, men det har varit en lång dag." Han gav henne ett snett, retsamt leende. Hon tyckte inte om när han log.
Hon himlade med ögonen, men nickade. Det hade varit en lång dag och det var först i bilen hon insåg hur hungrig hon var. Varken lunch eller middag hade hon fått i sig.
De åkte en stund under tystnad. Med ena handen masserade hon hårbotten och drog ur snodden som höll ihop hästsvansen. Huvudvärken bevisade hennes brist på mat och dryck.
"En annan polis hade kallat dig för modig."
Nazim avbröt tystnaden utan att titta på henne.
"En annan polis har kallat mig för modig", rättade hon honom triumferande.
"En annan polis skulle ha blivit imponerad trots att det var farligt." Han mötte hennes gröna ögon. Hon försökte ignorera hur blodet brusade i hennes öron.
"Kanske tycker jag om när det är lite farligt." Hjärtat bultade tungt i hennes bröst. Hon såg hur hans bruna ögon följde hennes tunga när hon slickade sina läppar.
"En annan polis hade tyckt att det hade varit hett." Rösten var hes och tjock.
"Jag också, om jag inte hade varit i behov av en dusch och ett mål mat."
Nazim skrattade och lät den heta stämningen fly. De satt snart utanför hennes lägenhet.
"Jag är också hungrig", sa han när hon klev ur bilen.
"Jag har två panpizzor."
Han flinade. "Kan jag få den ena?"
"Nej, men du kan få titta på när jag äter."

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2018-12-02 13:31
Besök:
64
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare