Novell: Monstret vi bor medJag sitter i mitt rum och leker med min kompis Nova. Hon är bra. Vi kommer alltid på roliga lekar ihop, fast vi får inte leka alla våra lekar för mamma. Lekar som låter mycket eller som man måste städa efter sig får vi inte leka. Nova tycker att det är konstigt. Inte jag."Det är för att inte monstret ska komma", har jag sagt till henne. Nova har aldrig sett monstret. Nästan ingen har sett monstret. "Nu är det dags för dig att gå hem, Nova", säger mamma. Hon står i dörröppningen till mitt rum och ler. Hon ler, men hon är inte glad. Inte jag heller. Jag vill att Nova ska stanna, men det går inte. Mamma håller i städhinken. Då kan inte Nova stanna. När Nova har gått börjar mamma städa. Monstret tycker inte om när det är städat. Därför städar mamma varje dag. Monstret tycker inte om när mamma är hemma. Därför jobbar inte mamma som andra mammor. Hon är hemma och städar för att monstret ska hålla sig borta. Fast ibland kommer monstret ändå. Mamma är mest rädd för monstret. Jag är också rädd. Jag är rädd för att det ska döda och äta upp mamma och mig. Mamma har nästan blivit dödad tre gånger. Pappa har alltid hunnit fram och räddat henne. Det är tur att vi har pappa. Pappa är vår hjälte. Mamma står och lagar mat när pappa kommer hem. Jag springer och kramar honom. Han ler när jag gör det. Han är glad. "Hej min gullunge", säger han och lyfter upp mig. Han går in med mig till mamma i köket. Han pussar mamma på kinden. Hon ler. Jag tror att hon är glad. Jag är glad. Monstret kommer inte komma. Jag har fel. På natten vaknar jag av att det smäller i huset. Monstret har kommit! Mamma skriker. Jag drar täcket över huvudet. Det är blött på mina lakan. Jag är rädd. Pappa skriker också. Han försöker rädda mamma. Pappa skriker mycket. Han brukar inte skrika så. Jag springer till vardagsrummet. Det är kallt där den våta fläcken är på min pyjamas. Mamma ligger på golvet. Det blöder från hennes näsa och mun. Pappa är inte där. Monstret är där! Mamma ser mig. "Gå till ditt rum!", skriker hon. Hon blir alltid arg och skriker åt mig när monstret kommer. Jag vet inte vad jag gör för fel. Monstret ser mig. Min underläpp darrar. Han börjar gå mot mig. "Låt bli henne!", skriker mamma. Monstret hoppar på henne som ett lejon. "Du talar inte om för mig vad jag ska göra!", vrålar han. Han slår handen i mammas mage. Han slår mamma i ansiktet. Monstret slår mamma överallt. Monstret försöker döda mamma. Jag springer mot honom och försöker knuffa bort honom från mamma. Ber honom att sluta. Han tittar på mig med pappas ögon. Han tar tag i mig med pappas hand. "Lilla ungjävel!", morrar han och höjer handen för att slå mig. Monstret bor i pappa. |
|
|
Kommentarer |
| - Kommentarer saknas |
|
Information |
|||||
|