Dikt: Ulla ll

Jag är på väg mot Roma en tyst och stilla natt
då tänker jag på Ulla och hennes ljusa skratt

och tanken går tillbaka till jag var 17 år
och Ulla hon var 16 jag minns det som igår

hon var ingen dussintjej hon körde HD hoj
och när hon ropade häng med det tyckte jag var skoj

så drog hon på med gasen på sin HD topp
och armarna jag höll om hennes slanka kropp

och full fart framåt genom Norder Port
jag var nog lite rädd jag tyckte det gick fort

och hela långa sommarn vi var tillsammans sen
vid klinterna och hällarna och gammal bautasten

och om jag lyssnar noga så är det som jag hör
ett dån ifrån en MC en tung maskin som kör

sen kommer svåra minnen jag minns allt som en stöt
och bilen såg jag aldrig när allt i kaos slöt

och hennes blonda lockar jag såg i grus och blod
och tyst hon låg på vägen jag yr på knäna stod

sen minns jag från ett sjukhus vid hennes vita bädd
med helt förbundet huvud jag satt där och var rädd

och doktorns huvudskakning på frågan hur det var
hon klarar inte natten hon svåra skador har

hon överlevde natten men i morgonsolens glans
då var hon långt där borta där inga sorger fanns

---------------------
Jag är på väg mot Roma den gamla vägen åter
och Ulla är så nära - rår jag väl för jag gråter...

aad.